En planerad och ond provokation

DEBATT. Mats KG Johansson är chockad (kultursidan 20/1). Inte över den avskyvärda installationen som välkomnar besökarna på Historiska museets gård. Inte så mycket heller, faktiskt, över det som han kallar "ett överlagt angrepp mot ett konstverk". Det, som är mest chockerande, enligt honom, är att någon vågar sig på att kalla saker och ting vid namn.

Man känner igen gnället; från brunvänstern i Magasinet Ordfront, genom Sveriges Televisions "undersökande" program till de fundamentalistiska vänsterkristna i Aftonbladets Kyrka av Den Korsfäste Arafat – opinionsmakarna tål inte att någon ifrågasätter det av de självutnämnda "fredsvännernas" fastställda axiom, att Israel är den enda boven i Mellanöstern och det största hotet mot världsfreden.

Om man ser själva verket utan att läsa texten (och inte vet i förväg vem konstnären är) kan man, om man är välvillig och bortser från den förhärskande inställningen till Israel, förstå det på följande sätt: i ett hav av judiskt blod guppar en leende massmörderska, av det judiska folkets fiender ansedd vara en oskyldig Snövit. Om vi inte ser upp och tar på allvar det som faktiskt sägs om att "döda alla judar", både i Mellanöstern och på svenska gator under "fredsdemonstrationer", kan ett nytt folkmord på judar inte uteslutas.

Sedan läser man texten och lyssnar på Feilers egen förklaring, som, innan han började medieanpassa den mer och mer, lydde ordagrant så här: "vi, judar, ska inte tro att vi är det ultimata offret. Det finns andra offer, andra folk som håller på att utrotas".

Eftersom han har valt att illustrera detta med en palestinsk massmörderska, utgår jag, som åskådare, ifrån att han menar att palestinierna står inför omedelbar utplåning. Därför är de "oskyldigas" död, som nämnts i texten och fungerar som fikonlöv för konstverkets tillskyndare, deras eget fel. Men jag vet, och Feiler vet, och förmodligen även Mats KG Johansson vet, att den palestinska befolkningen bara i Jerusalem har ökat med 165 procent sedan 1967. Men konstnärsparet räknar kallt med att 99 procent av de svenskar som kommer att titta på deras konstverk har ingen aning om detta. Den palestinska befolkningsökningen kallas nämligen "rasistisk etnisk rensning" i Sverige.

Det finns yttrandefrihet här i landet. Konstnärsparet Feiler kan ställa ut vad de vill, även ett skamlöst stycke av agitkonst som Snövit, på vilket privat galleri som helst. Men att deras verk, som av konstkännare bedöms vara både amatörmässig (Sydsvenskan) och banal (Expressen) har blivit utvalt till en utställning beställt och betalt av den svenska regeringen, för att ackompanjera en konferens om folkmord, säger oändligt mycket om kulturetablissemangets inställning till judarna och till staten Israel.

För jag tror inte en sekund på att detta bara är ett uttryck för en till idioti angränsande aningslöshet. Nej, det är en provokation, planerad och genomförd med kallt "rödfärgat vatten", i sin ondska långt värre, än vad den israeliske ambassadören har tillåtit sig att göra. Det kan kanske diskuteras, om själva installationen är antisemitisk eller bara vämjelig i sitt politiska ställningstagande – men beslutet att ställa ut den och dessutom kolportera mansstora affischer runtom Stockholm med massmörderskans leende ansikte på, är det definitivt.

Paret Feiler är, även om ett frivilligt, men dock bara ett redskap för större krafter. Så även Mats KG Johansson. Hans tirader om israeliska politiker är en rökridå, bakom vilken han försöker gömma utställningsansvarigas oförlåtliga antisemitiska handlande. Den dagen han på denna sida på allvar vill diskutera Israels "totalitärt rasistiska ideologi" kontra de omgivande arabländernas demokratiska människokärlek, ställer jag gärna upp.

Markus Stettiner

Fakta/

Artikeln är en replik på Mats KG Johanssons text om konstbråket på Historiska museet, publicerad 20/1.

Mats KG Johanssons svarar intill.