Ett omistligt verk, postumt utgivet

Ny bok

Jan Kauri: "Ut ur skuggorna" (Lejd)

Under sin livstid gav Jan Kauri ut två romaner på Norstedts, "Arthurs bord" (1986) och "Vem tjattrar sparvarna för" (1990). Bägge var egensinniga, estetiskt avancerade, tekniskt komplicerade eller som det hette i kritiken - "experimentella".

När Kauri dog 1999, blott 45 år gammal, gick ryktet om ett färdigskrivet manuskript. Det var inte bara omfångsrikt och opublicerat, utan tydligen också refuserat av ovan nämnda storförlag. Varför vet väl bara förlagschefen.

Med sedvanlig fördröjning föreligger manuset under alla omständigheter nu som tryckt text hos Lejd, ett miniatyrförlag som kommit att hysa författare vilka snarare av kommersiella än konstnärliga skäl ratats av jättarna.

Det "smala" och "svårsålda" är inte nödvändigtvis bra, det bör man hålla i huvudet, men efter att ha läst den kompakta romanen - 359 tätt satta sidor utan nämnvärda viloplatser och vita ytor - framgår det med all önskvärd tydlighet att "Ut ur skuggorna", som titeln på Kauris postuma magnum opus lyder, ställer mycket av det Norstedts faktiskt publicerar i just skuggan.

Med svenska mått mätt är det rentav en stor roman, både vad gäller satsningen och utförandet. Enkelt uttryckt tar Jan Kauri spjärn mot de riktiga författarna - Antonio Lobo Antunes, Faulkner, Proust, Claude Simon - på det att all försoffad folkhemsrealism må fara.

Och han gör det med en sådan konsekvens att mera otåliga läsare säkert finner det skrattretande emellanåt: exempelvis kan ett till synes simpelt krogbesök bredas ut över åtskilliga sidor och gestaltas med en perception där varje ansiktsuttryck, tonfall och presumtiv konflikt kommer i dagen på ett medvetandeförhöjande vis. Genomgående registrerar Kauri olika sinnesintryck med en exceptionell känslighet, som vore han en konstant spänd sträng.

Samtidigt är det inga i vedertagen mening sköna vibrationer som emanerar ur prosan, istället något i grunden marterat, äcklat, fyllt av avstånd och latent fientlighet. Inte ens på den grekiska ön Patmos, dit romanens protagonist (och författarens alter ego?) slutligen farit för att hämta kraft och finna ro, dricka rejäla mängder öl, vin och ouzo bland likasinnade livsdesertörer; inte ens där vill harmonin riktigt infinna sig.

I gengäld utgör Patmos - den sista anhalten i romanens låt vara uppbrutna kronologi - en kongenial plats: här mottog Uppenbarelsebokens författare sina syner. Och här samlar sig, kunde man säga, Kauri till ett minnesarbete som sträcker sig lika långt ner i tiden som in i den fundamentala förlust som bara litteraturen kan bearbeta och mer eller mindre begripliggöra.

Förlusten är bokstavligt talat huvudpersonens föräldrars och, i viss mån, mor- och farföräldrars. Men den har smittat och märkt även honom, den i Sverige födde fast av främlingskapet präglade, för alltid utanförstående.

Den fragmentariska släktkrönikan är satt i kursiv stil (mera pedagogisk än så blir Kauri aldrig) och levererar reminiscenser från de två föregående generationernas livsvillkor före, under och efter andra världskriget. Det är en uppsplittrad och suggestiv skildring av människoöden klämda mellan kommunism och nazism, av en lantlig tyskestnisk lågadels förluster, fall och flykt till ett Sverige som aldrig kan ersätta det "egentliga, riktiga livet".

Huvudpersonens barndom tycks fylld av nostalgiska och smärtsamma möten vuxna exilbalter emellan. Hemmet lever upp enbart vid dessa tillfällen då samtalen "ständigt och undantagslöst kretsar kring det förlorade hemlandet". Under tiden pågår folkhemsbygget, vad det lider inom miljonprogrammets ram, och Jan Kauri sällar sig till de betydande skildrarna av den stockholmska förortskulturens framväxt: punkthusen, pendeltågen, köpcentrumen, fabrikerna.

Klämd mellan gammalt och nytt, agrart och urbant, historieältandet och anonymiseringen, förväntningar och ärvda misslyckanden söker sig huvudpersonen ut i rockmusiken och vänsterrörelsen, bara för att gång efter annan bli besviken, alltmera vilsen - med de sovjetiska "rödingarnas" makt- och godsövertagande ringande i öronen är det svårt att helhjärtat inställa sig i kampen mot imperialismen.

Som samhällsskeptiker och Sverigekritiker kan Kauri göra ett nära nog konservativt intryck. Men i den inträngande skildringen av huvudpersonens långa vuxenperiod som inläsare av talböcker antar idiosynkrasierna ett omvänt uttryck: med blicken konstant skarp avslöjar han de vidriga villkoren för de lägsta på arbetsmarknaden, utnyttjandet och utsugningen.

Romanens olika tidsplan avlöser som antytts varandra på ett vis som kräver läsarens ständiga uppmärksamhet och simultankapacitet. Oavsett plats och tid - eller pronomenskiftena mellan "han", "du" och "jag" - är dock varje vindlande mening och utförlig iakttagelse inskriven i ett drabbande livsdrama som med bibehållen estetisk kraft övertygar om den existentiella nödvändigheten: förlusten och minnet, undergången och överlevnaden.

Det är möjligt att det dignande stoffet kunde organiserats annorlunda: troligen hade romanen vunnit ytterligare i slagstyrka på att delar av Patmos-materialet fått utgå till förmån för en utvidgning av den kursiverade släktkrönikan. Vilket på inget vis motsäger två saker: att Norstedts vid refuseringen begick ett både pinsamt och fatalt misstag, och att "Ut ur skuggorna" tillhör det fåtal omistliga verken i den samtida svenska romankonsten.

Jan Karlsson