Förälskad i fioler

- Som påg köpte jag min första fiol för 16 kronor på en gårdsauktion. Den håller än, säger han och stämmer upp en melodi på fiolen, skavd och tilltufsad genom åren, men i full vigör.

Bredvid på vardagsrumsbordet ligger en blänkande ny fiol i en helt annan division.

- Den här fiolen kostade 400 kronor på Netto, jag var bara tvungen att prova vad den går för, förklarar han och provspelar.

Det låter skrälligare, men fullt godkänt. Konstigt, tycker fiolbyggaren, om ett så pass billigt instrument. En ny fiol ska ändå få kosta 20 000 kronor om den ska hålla kvalitet.

Han demonstrerar en fiol till. Det finns många i huset, men detta är hans svärfars gamla fiol och hans favorit. Hustrun Birgitta spelar piano till och det låter som ljuv musik.

- Fiolen är ett vackert instrument, säger han. Jag har alltid älskat det.

Och därför var inte tanken långt borta från att bygga en själv. Det blev verklighet 1996, efter en tidningsartikel om fiolbyggare i Osby. Där hade man bildat en studiecirkel med deltagare som byggde både fioler, nyckelharpor och annat. Knut Hardefors kom med i cirkeln och snickrade samtidigt hemma i källaren.

Nu har han ställt i ordning en snickarbod och lämnat kaoset i källaren bakom sig. Här hänger verktygen i raka rader och det är välstädat. Målsättningen är att kunna gå på golvet.

Fiol nummer två är uppställd på tork.

- Jag är pensionär sedan ett år tillbaka, har jobbat inom Frivården i alla år, både som handläggare och chef, och har alltid varit intresserad av att snickra ända sedan skoltiden.

Han är intresserad avresor, är engagerad i Östermalmskyrkan och har två ljuvliga barnbarn, som han gärna umgås med. Men lite mera tid till att snickra finns där trots allt och fiolbyggandet är en passion.

- En expert hade hittat hundra fel på denna, säger han om det första, egna exemplaret.

- Men nu håller jag på med en till och den blir bättre, även om jag redan vet om fel på den. Det får nog bli åtminstone tio stycken för att det ska bli riktigt bra!

Han visar prov på råvaran av alpgran till locket, där fibrerna är kolossalt täta och spikraka, och utan en enda knast. Botten ska däremot vara av lönn, ju flammigare desto bättre.

Två bitar limmas ihop, formen ritas på och sågas ut. Sedan gröper han ur formen med specialverktyg, håljärn och hyvlar.

- Allting är kolossalt noga, eftersom bitarna inte ska vara lika tjocka över allt, men ungefär 4,5 millimeter.

Man lär sig under tiden och lyssnar sig fram. Gnider man på ytan ska tonen ciss höras.

Spänningen stiger efterhand som arbetet fortskrider. Sargvirket är specialbeställt och måste kokas för att kunna böjas till.

Utmed kanterna på både lock och botten löper en tunn åder, som är bland det mest tålamodsprövande att först karva ur och sedan fylla i.

Stämskruvarna är den här gången av ebenholtz och färdigköpta, liksom greppbrädan och hakhållaren.

Stränghållaren måste ha sin form och snäckan sin sirlighet.

- Hur i all sin dar blir denna? Det hinner man tänka många gånger. Och det kittlar som mest när strängarna kommer på. Det är Stradivarius och hans mått som man strävar efter, eftersom hans fioler anses vara de mest fulländade.

Med speciallim, etthornlim som kokas i vattenbad, blir fogarna hur starka som helst. Ytan måste lackas med 10-15 olika skikt.

Arbetet skrider fram sakta men säkert och Knut Hardefors kan numera jobba en stund när han känner för det.

- Det skulle vara roligt att kunna erbjuda mina båda barnbarn varsin fiol, funderar han.

Flitens lampa lär lysa i fiolbyggarens snickarbod länge än.