I ett mytiskt landskap

Ny bok

Inger Edelfeldt: "Efter angelus" (Norstedts)

Inger Edelfeldts författarskap spänner numera över ett stort och variationsrikt register: noveller, romaner, tecknade serier, teaterpjäser och dikter. Kärlekens olika in- och utsidor riktar hon in i sin mycket personliga och känsliga seismograf.

Edelfeldts dikter uppstår i skärningspunkten mellan lidelse och behärskning. Det visade hon i debutsamlingen Salt, 1999 och det gör hon också i den nya boken, Efter angelus.

Titeln anger ett tillstånd en tid efter ängelns besök, efter att det livsavgörande budskapet är överlämnat. "allt jag såg i dig / måste jag/ bli". Även om mycket här fortfarande är "nedsänkt i vidöppna sinnen" så vakar ögat: "ser och ser / igenom alla /väggar".

Sökarljuset går också mot det ursprungliga och mycket i Edelfeldts dikter har en slags arkeologisk prägel. Hon frilägger skikt efter skikt genom att lägga bild till bild, hon följer mönstren i det avlagda. Samtidigt bevarar hon den skärvlika, reducerade diktens form och vänder då i stället blicken ut mot den kosmiska tidlösheten:

Kom hem,

ni aldrig skådade,

från ert

vintergatsarbete

De tunna benen

ska springa

täckta av stoft;

stjärnstoft

Edelfeldts texter rör sig hela tiden suggestivt kring en fysisk kroppslighet, även om andhämtningen "bärs av en okänd kropp", att den kan vara tillstånd av "det ljuvt arkaiska som skyddar mänsklighet" och där Angelus vilar "tyst i sitt rike".

Sagovärldens perspektiv är, som alltid också närvarande i Edelfeldts texter. Här ser vi den inkapslade näktergalen och vi avlyssnar ormprinsessans och sjöjungfruns sånger: "det är en / saga/ spolad/ baklänges/ ned i sitt djup".

Men hela tiden finns insikten att "Alltför nära solen klarnar inga sagor". Den livgivande förbländningen blir till ett ofrånkomligt tema. Tillblivelsens landskap kännetecknas av att "Nu finns/ vad som helst / som Du och jag".

Det är en medveten och hantverksskicklig diktare som i Efter angelus rör sig i det påtagligas och mytiskas landskap. Men det är kanske just det mytiskt symbolladdade som också blir själva problemet med texterna. Visst kan jag beundra skönheten och räckvidden i bilderna, som ställs på varandra.

Men här finns också en besvärande slutenhet och oåtkomlighet. Kalla det gärna en helighet på avstånd. Något som betraktar i stället för undersöker. Intrycket förstärks också av Edelfeldts förkärlek för ålderdomliga ordvändningar – annorstädes, utav, anbringa och så vidare – som mest blir till en serie tillbakahållande markörer. Det är som om Edelfeldt sätter tillbaka skalen över den tillfälligt blottlagda kärnan.

Kanske är det när Edelfeldt helt kan lita på sin svindlande öppenhet som hon kommer att avgörande beröra mig, på djupet. Här sker detta endast undantagsvis.

Thomas Kjellgren