Imre, ett litterärt vittne

Med stor sannolikhet har Svenska Akademiens beslut att tilldela Imre Kertész årets nobelpris i litteratur givit ökad spridning åt begreppet ”vittneslitteraturen”.

Med förmodligen lika stor sannolikhet finns det läsare som reagerar mot att ett författarskap som är så individuellt och så tydligt präglat av stil- och formmedvetenhet placeras under ett kollektivt paraply. Det kan uppfattas som förenklande och förklenande.

Det är därför viktigt att särskilt betona begreppets andra del, ”litteraturen”. Självfallet är Kertész ett vittne, och ett offer för den nazistiska politiken, omsider också för den ungerskt statskommunistiska, men det är författaren - underställd inga andra lagar än litteraturens egna - som ger vittnesbördet tyngd och auktoritet. Femton år gammal deporterades Kertész till Auschwitz 1944. Sedan förflyttad till Buchenwald fick han där uppleva - och överleva - krigsslutet. Men mellan befrielsen och slutförandet av romanen Mannen utan öde (eller Steg för steg som den hette i den första svenska utgåvan) gick det närmare trettio år. Han var 46 när den, i stort sett obemärkt, utkom i Ungern 1975.

Invid Primo Levis Är detta en människa? räknas den numera till vittneslitteraturens två mästerverk och omnämns den i Ann Victorins tv-dokumentär som ”dörren till hela författarskapet”. Men innan dörren öppnades? Vad innebar dessa trettio år av en tystnad som visserligen väntade på att brytas, men dock var en tystnad?

För att någorlunda förstå Imre Kertész, människan och författaren, är det nog minst lika viktigt att ha dessa trettio år av tystnad och förberedelser, av stil- och formsökande i bakhuvudet som att i pannan ha klart för sig att han tonårig satt i koncentrationsläger. Att läsa Kertész, oavsett bok, är att förnimma temperamentet och erfarenheten hos någon som söker bearbeta och gestalta och nå ett slags katarsis, men som samtidigt vägrar att gå i upptrampade spår och hela tiden gör motstånd mot detta att Auschwitz och förintelsen skall förminskas till en berättelse bland andra, att historien skall reduceras till ännu en historia.

I en uppmärksammad artikel i Die Zeit för några år sedan - också tryckt i DN - argumenterade Kertész mot Spielbergs film Schindlers List. Som det viktigaste budskapet i USA-regissörens svartvita film, skrev Kertész, ”ser jag den segerrika människomassan som uppträder i slutet, men jag betraktar varje framställning som kitsch som inte visar de långtgående konsekvenserna av Auschwitz, som låter MÄNNISKAN med stora bokstäver - och med henne de humana idealen - gå hel och oskadd genom Auschwitz portar”.

På en och samma gång värjer och vänder sig Kertész mot en melodramatisk dramaturgi som ställer ont mot gott, svart mot vitt, och en historietolkning som inte vågar befatta sig med ondskans normalitet och maktutövningens banalitet. Han, som varit i helvetet och vänt, vet alltför väl att helvetet ligger på jorden och, nästan, liknar vilken stad eller stat som helst. Och att individen som befinner sig där saknar tillgång till historieskrivningens mallar och filter. Autencitet, visar Kertész genom hela produktionen, handlar exakt lika mycket om att säga NEJ till det vedertaget ”autentiska” som ja till den atypiska, egna upplevelsen och den personliga gestaltningen av den.

Just där - i det benhårda, kyligt odelbara - framstår han som ”vittneslitteraturens” mest viktiga och riktiga författare.

Jan Karlsson