Jag vill bara skrika
Gud! Jag vet inte vart jag ska ta vägen! Väggarna minskar rummet blir mindre och mindre, jag blir mindre och mindre. I mitt huvud. Inuti. Jag tänker mycket. Väldigt mycket. Jag tänker för mycket. På allt och alla. Det kan i och för sig vara positivt, ibland. Men oftast inte. Jag sitter i mitt rum, nerför mina kinder rullar små vattendroppar som smakar salt. Jag vet inte vad du brukar kalla dom. Jag kallar dom tårar, oftast. Vad har jag att gråta över, egentligen? Inte vet jag. Det är för att jag tänker så mycket. På allt och alla. Mina vänner påstår att jag kan vara äckligt allvarlig och djup. Eller vänner och vänner. De människor jag tillbringar mest tid med under mina så kallade lyckligaste år. Är jag lycklig? Kanske, eller nej, knappast! Va fan ska allt vara så svårt för, jag vill skrika högt så att alla kan höra, ända till världens ände! Och visst skriker jag. Tror du det är någon som hör, nej knappast. Vill du veta varför. Jo jag ska berätta för dig att jag skriker, jag vänder mitt skrik inåt. Bara jag kan höra och det gör jag hela tiden. Med all min kraft vänder jag min ilska och gråt inåt, med ett skrik. Ett skrik som kommer vara länge! Med risk för att låta som varenda jävla annan självbiografi eller vad det nu heter så tänkte jag ta allt från början. För att du ska förstå. På riktigt, från djupet.
Ända sedan jag var liten har jag varit en solstråle, om man frågar mina föräldrar i alla fall. Som alla andra, javisst. En medelsvensson, javisst. Men alla människor växer upp och upptäcker saker. Saker som gör att man byter åsikter, att man byter stil, till och med byter person. Jag vet inte var allt började egentligen, men att börja högstadiet var en sak som påverkade mig på djupet. Jag kommer aldrig glömma det där ögonblicket när jag stod i dörröppningen till mitt nya klassrum, tillsammans med alla andra nyfikna och nervösa nyblivna Sjuor. Med dom som jag varit vänner med genom nöd och lust sen vi knappt kunde gå. Vad var det som hände sen, jo vi utvecklades. Allihopa, knappast oundvikligt.
I och för sig kände vi redan Åttorna och Niorna, men det var så annorlunda, Vi Var Stora. Trodde vi. Det fanns till och med en kärlekshistoria, som vi kommer till sedan.
Min bästa kompis har stått mig nära sedan länge, jag höll på att ta livet av henne en gång. Okej, nu överdrev jag kanske lite, men jag slog henne så det blödde i alla fall. En historia som både hon och jag berättar stolt för varenda levande varelse som vill höra vilka slagkämpar vi var en gång i tiden. Slagkämpar är vi nu med, fast inte på det sättet. Jag kommer till det nu. Hela sjuan har passerat. Jag har varit lycklig, olycklig, lycklig och lite olycklig till. Hela sjuan och halva åttan har passerat, jag har varit blyg, rädd för att göra bort mig, jag har suttit på en stol i vårt skitiga klassrum och stirrat in i väggen. Jag har skrikit, inåt naturligtvis, var annars.
Jag vet inte när det hände, men någon dag fick jag nog. Jag ville inte skrika inåt längre, jag ville inte sitta på den där stolen inne i mitt skitiga klassrum längre. Var fanns min bästa vän, jag vände på huvudet, jovisst fanns hon där. Hon hade inte funnits där alltid, ibland hade jag fått sitta där själv. Men hon kom alltid tillbaka igen, det fanns ingen bättre än henne. Nu stod hon framför mig, vad hade hon gjort? Vad hade hon på sin tröja? Säkerhetsnålar. Smaka på det ordet, säkerhetsnålar. Fan vad det spelade roll för oss. Egentligen spelade dom ingen roll. Men dom var en symbol, det var något som hade hänt. Hon hade också insett något, att hon inte ville stirra in i den där helvetes väggen längre. Men hon tänkte inte lämna stolen utan mig, jag skulle med. Jag skulle balansera på den där smala vägen, med henne. Den där vägen som gjorde att jag bara ville skrika, både av glädje och sorg.
Så nästa dag var jag på väg till skolan med ett hjärta som bultade så jag trodde jag skulle dö! Jag gick genom korridoren med huvudet högt. Jag tog emot kommentarerna. Men herregud, det var väl inte så hemskt, det var bara dom där strumporna, dom randiga. Min symbol, mitt försök till revolt. Det är inte lätt att göra revolt i ett hem där näst intill allt är okej. Det är jävligt svårt om jag får uttrycka mig så. Lättare var det för min bästa vän, hemma hos henne fanns mycket som inte var okej. Inte för att det var lättare för henne rent allmänt, det var det nog inte, men hon kunde i alla fall göra revolt. Saken var den att det gjorde hon inte. Hon höll allt hemligt. Men när man bor i en sån här liten by så är en hemlighet inte en hemlighet så länge. Så vad händer, jo hennes föräldrar får veta, om kläderna, om sminket, om nitarna, om dom där fula låtsas piercingarna, om musiken visste dom redan. Fan, jag hade ju sagt till henne att hon skulle berätta för sina föräldrar. Men ville hon lyssna, nej. Hon fortsatte förneka när hennes föräldrar frågade henne om hon höll på att byta stil. Att byta liv.
Men vad hade dom förväntat sig, vi var tonåringar. Vi är tonåringar. När jag hade fyllt tretton och officiellt blivit tonåring brukade min bror retas med mig för det. Allt jag kunde tänka var, vad då tonåring jag var väl fortfarande samma person. Jag skulle väll inte förvandlas till en annan person bara för att jag fyllt tretton. Men nu var jag tonåring och det fanns ingenting jag kunde göra för att ändra det, ingen återvändo. Inte för att jag hade kunnat göra något åt det ändå, stoppa tiden liksom. Det går inte, hur gärna jag än hade velat. Eller vrida tillbaka klockan, men man får finna sig i att leva i nuet. Fan vad allt låter tillgjort. Är jag en tillgjord person? Inte vet jag. Då kanske hela samhället är tillgjort? Inte vet jag. Nej inte vet jag, jag vet inte mycket. Det finns i alla fall mycket i samhället som jag inte förstår mig på. Ta det här med kärnfamiljen till exempel. När jag föddes så levde jag i en kärnfamilj, ni vet mamma, pappa, barn. Sedan skildes mina föräldrar när jag var sex år. Och plötsligt levde jag inte i en kärnfamilj längre, jag levde i två familjer, en splittrad. Men så plötsligt blev det vanligt att vara en "halv familj" och jag levde i en kärnfamilj igen, är det inte konstigt. Jag klandrar varken min mamma eller pappa för skilsmässan, men jag tycker att alla människor borde ta det här med äktenskap lite mer allvarligt. Människor gifter sig till höger och vänster med en förälskelse för att sedan bli en olycklig ensamstående förälder. Ensamstående, hur många gånger har man inte hört det ordet? Och politik? Till hösten står Sverige inför ett stort val, EMU. Jag är snart 15 år, det är min generation som kommer bli mest påverkad, anser jag. Men vi får inte ens rösta, vi är för unga för att ha en åsikt, enligt dom smäll feta gubbarna som sitter i regeringen i alla fall.
Så hur skulle jag och min vän uttrycka oss nu, för nu var det verkligen Förbjudet. Vi kunde inte återvända till den där stolen i vårt skitiga klassrum, även om vi hade velat det. Vi hade redan utmärkt oss, vi var inte som andra. Våra så kallade vänners vardag bestod av att supa sig stup full, hångla med första bästa för att sedan skryta så mycket som möjligt om det dagen efter. Så säger dom till oss att inte vi har något liv, men vad är det för liv dom lever egentligen, ärligt? En utav dom var han, ni vet han med stort H. Jag älskade honom, han sa att han älskade mig, men det hade aldrig fungerat för han var en av dom. Jag hade älskat honom sedan den tiden man bara höll varandra i handen, på den tiden allting var så enkelt. Men nu var han en Nia och jag var en Åtta. Han skulle snart lämna skolan, lämna mig. Lika bra tänkte jag, för det hade ändå inte fungerat, för jag var inte som han, jag var inte så där enkel. Men Gud, vad jag hade gett mycket för att ha honom hos mig nu. Det var jag som lämnade honom först, nu hade han lämnat mig. Jag tror inte ens jag älskar honom längre, men jag kan ändå inte släppa taget. Jag sitter på mitt rum, tårarna rinner nerför mina kinder och jag tänker på allt möjligt. Även om jag vet att det inte hade fungerat så kan jag inte låta bli att tänka på hur det hade varit. Han och jag? Nej, jag måste glömma honom. Jag måste vänja mig vid att inte ha någon att luta mitt huvud mot när jag är ledsen, jag måste stå på egna ben. Hur svag jag än är. Jag har ju min vän, hon är den enda som betyder något för mig, den enda som bryr sig om mig. Hon vet. Ibland blir allt för mycket. Även för en som har det så kallat bra. Jag kunde inte se klart, jag kunde bara se det dåliga. Jag kunde inte se alls, allt var mörkt. Jag fanns inte längre.
Jag är den så kallade vännen. Innan hon tog steget skickade hon mig en hög med brev, brev som hon skrivit i sin ensamhet, när hon mådde som värst. Jag har läst dom och utgått ifrån vad jag själv visste och fortfarande vet. Jag vet inte om jag såg tecken, jag gjorde kanske det, jag kanske blundade för dom. Det finns inget jag kan göra, jag kan inte vrida tillbaka klockan. Fast jag tror inte jag hade kunnat göra något ändå, hon såg inte längre klart. Jag försöker tro att hon har det bättre där hon är nu, men jag saknar henne något fruktansvärt. Dagen efter hon hade tagit steget kunde man läsa på Aftonbladets första sida: 15 årig flicka drunknad, troligen självmord. Först då visste jag, först då förstod jag.
kultur@kristianstadsbladet.se
Emma Kronblad, 15 år i Arkelstorp, deltog i Stadsbibliotekets och Kristianstadsbladets novelltävlingar för barn och ungdomar i höstas. I kategori 2 (13-15 år) fick hon ett andrapris för sin novell.
