"Jag vill ge mig själv en örfil"

Mina vänner består av smarta, öppna, sociala människor som rest över hela världen. Som mött många olika kulturer. Och jag är likadan. Därför har vi ju alltid sett oss som fördomsfria.

Och visst. Vi är ju inga rasister. Vi tror oftast oss inte vara bättre än någon annan. Men ändå. Alla har vi våra förutfattade meningar.

För oavsett hur väl du vill dina medmänniskor, hur öppen och välvillig du är, oavsett hur många högskolepoäng du har, hur mycket livserfarenhet, så tror jag inte att det finns en enda vuxen människa här i världen utan fördomar.

Jag sitter påen strand i Barcelona och pratar med en grupp med människor från hela Europa. Och det givna samtalsämnet blir hur man är om man kommer från olika länder. Som om det vore något bestämt.

En tjej från Portugal frågar mig om jag träffat många finnar. "De är väldigt stela och tråkiga, tycker du inte?", frågar hon. Någon en bit längre bort på filten är övertygad om att han direkt kan se om någon är från Ryssland.

Och så fortsätter det.

Jag är ju intemycket bättre. Vi bor över en natt i Danmark och roar oss med att skratta lite åt danskarna och deras ständiga rökande och deras fula byxor.

På morgonen tittar vi förfärat förtjust på påläggschokladen som danskarna har på morgonmackan. "Typiskt danskarna", säger jag och vi känner oss väldigt nyttiga när vi tar ett ägg istället för påläggschoklad eller wienerbröd.

Det behöver inte handla om grannfolket. Jag har lika många fördomar om dem som passerar mig på gatan i Kristianstad eller Malmö. Det handlar om små, till synes obetydliga saker som får mig att genast få en förutfattad mening.

Jag skrattar åt dem med foppatofflor. Fnyser åt killarna som tror det är snyggt med linne eller att gå med bar överkropp inne i stan. Himlar med ögonen åt dem som beställer lakritsshots på krogen.

Ja, jag är somsagt en fördomsfull människa. Och jag vill ge mig själv en ordentlig örfil.

För lika lite som jag tror på att killen på filten i Barcelona kan se på någon om han eller hon är från Ryssland så tror jag ju egentligen att det säger särskilt mycket om någon att de har foppatofflor. Och jag försöker minnas att hälften av dem som gick i min klass på högskolan i Köpenhamn aldrig åt påläggschoklad. Att jag faktiskt gillade lakritsshots när jag var yngre.

Jag försöker helt enkelt bättra mig. Och det är väl allt vi kan göra, fördomsfulla som vi alla är. Kanske är det helt enkelt så att det känns lite tryggt att tro sig veta hur alla är, redan innan vi mött dem. Men så länge vi är öppna för att vi kan ha fel så känns det ändå okej. Då räknas det kanske inte längre som en fördom – då är det en missuppfattning som väntar på att bli motbevisad.