Kertész gripande tal

NOBELPRISET. I sin Nobelföreläsning på lördagskvällen i Stockholms Börshus talade nobelpristagaren i litteratur Imre Kertész om sina extrema erfarenheter av nazistisk och kommunistisk diktatur.

Strax efter halv sex i lördags steg Imre Kertész tillsammans med Svenska akademiens ständige sekreterare Horace Engdahl in i börssalen i Börshuset i Gamla stan i Stockholm.

Klädd i mörkgrå kostym, ljusblå skjorta och blågrå mönstrad slips talade han i drygt en halvtimme under rubriken ”heureka!” (”jag har funnit!”). – Kanske levde jag alltför länge i diktaturer, i en fientlig och för mig hopplöst främmande miljö, för att kunna skaffa mig ett litterärt medvetande: detta var det helt enkelt inte värt att jag funderade över. Dessutom lät man mig från alla håll förstå att det som mina tankar kretsade kring, mitt så kallade ”tema”, det som upptog mig, var inaktuellt och icke attraktivt. Av denna anledning således, och även därför att det överensstämde med min övertygelse, har jag alltid betraktat skrivandet som i strängaste mening min privatsak, sade Kertész.

– Om jag fullständigt uppriktigt skärskådar min dåvarande situation, vet jag inte om jag i Väst, i ett fritt samhälle, hade varit i stånd att skriva samma roman, den som världen i dag känner under titeln Mannen utan öde och som tillerkänns Svenska Akademiens högsta utmärkelse. Nej, jag skulle antagligen ha strävat efter något annat. Jag säger inte att det inte skulle ha varit sanningen, men kanske en annan sorts sanning. På böckernas och idéernas fria marknad skulle kanske också jag ha försökt mig på en mer glansfull romanform: jag hade till exempel kunnat bryta sönder romantiden för att bara berätta de effektfulla scenerna. Det är bara det att min romanhjälte i koncentrationslägren inte lever sin egen tid, ty han äger inte vare sig sin tid, sitt språk eller sin personlighet. Han minns inte utan existerar. En som var mycket nöjd med vad han fick höra är akademiledamoten och sinologen Göran Malmqvist.

– Det var ett gripande och mycket starkt tal.

Även författaren och akademiledamoten Per Wästberg var nöjd med talet.

– Det var ett intressant tal genom att han hade den centraleuropeiska lite trevande och sökande stilen, som är så oanglosaxisk och osvensk. Han gick sakta fram till detta hur det är att leva efter Auschwitz. (TT)

Mikael Bergling

kultur@kristianstadsbladet.se