Kritikerval - december

VAL 1. Breen heter hon, den svensk-kurdiska flickan som blev vittne till hur hennes nittonåriga storasyster blev mördad av sin egen far och hans bröder i staden Dahouk i norra Irak.

Breen betyder sår på kurdiska. Namnet blir förstås laddat med smärtsam symbolik, efter alla de traumatiska händelser unga Breen har gått igenom sedan den 24 juni 1999, då Pela mördades. Det var ju tack vare Breens vittnesmål som två av farbröderna kunde gripas här i Sverige och dömas till livstids fängelse för mordet.

I Lena Katarina Swanbergs intervjubok, Hedersmordet på Pela (Bokförlaget DN), berättar Breen sin historia. Om ett relativt harmoniskt liv med den stora familjen i Irak före flykten. Men också om män som är vana att kriga och bestämma. Om flickor och kvinnor som är vana att lyda männens minsta vink. Om mötet med en annorlunda svensk verklighet, där våra jämställdhetsideal krockar våldsamt med Mellanösterns uråldriga krav på manlig ”heder” och kvinnlig kyskhet.

Breen berättar enkelt och modigt. Hon vill ge sin syster upprättelse. Kompletterad av Swanbergs utförliga bakgrundsteckning blir Hedersmordet på Pela ett rykande aktuellt och angeläget dokument ur vår svenska vardag.

Anna Pia Åhslund

VAL 2. Xavier går från lägenhet till lägenhet i det labyrintiska hyreshuset. Han söker efter en kvinna han sett på gatan och som försvann in genom husets port. Han har förälskat sig utan att ens ha bytt ett enda ord med henne. I sitt drömlika sökande möter han en mängd människor och öden. Huset är en sorts mikrokosmos där kärleken, ensamheten, erotiken och döden ekar mellan de slitna väggarna.

Men här händer lika mycket i språket som i intrigen, om inte mer.

I Xavier (Bonniers) bevisar Mare Kandre än en gång att hon är en egenartad och förfaren – och modig – författare. Jag läser med hjärtat i halsgropen, för Xaviers skull, men också för det intensiva och roliga språkets. Det balanserar ständigt på avgrundens rand. Kandre lutar sig utmanande långt ut över kanten, men fångar varje gång upp sina meningar precis innan de faller. Och med sin ömsinta men lite skeva blick på människans belägenhet skapar hon små under både i texten och läsaren.

Eva Johansson

VAL 3. Med nattsvart pessimism i porträttet av en människa inspärrad i ett knutet känsloliv är T. Singer (Ordfront) av norske Dag Solstad en riktigt obehaglig roman.

En tillbakadragen bibliotekarie låter passivt livet och kärleken dra förbi medan han sugs allt längre in i självrannsakelsens svarta hål. Alienationen är avgrundsdjup, den existentiella tomheten obönhörlig och för själens obotliga ensamhet finns ingen lindring.

Ändå är romanen ingen tung läsning: en torr humor lättar upp och raljanta metakommentarer om romanfiktionens begränsningar avslöjar en författare som trots allt är på gott humör. Solstads enträgna borrningar ned i psykets djupare regioner bäddar för en läsupplevelse som inte lämnar en oberörd. Den gåtfulle T. Singer fortsätter att gäcka och fascinera läsaren långt efter det att boken slagits igen.

Ann Lingebrandt