Kvinnors liv i männens värld
NY BOK. Den algeriska filmaren Assia Djebar har skrivit en sällsynt fängslande bok som spänner över vid bredd; Algeriets historia, hennes eget skapande, vardagsskildringar och självbiografiskt notiser trängs i denna fullmatade volym.
Boken är inte omedelbart lättillgänglig men belönar en rikligt om man håller ut. Första delen handlar om berättarjagets förälskelse i en ung man och hennes uppbrott från sin make. Mycket är beskrivningar av stämningslägen, ytterst fina nyanser och betraktelser över kärlekens väsen. För att fånga allt detta blir språket lätt undanglidande samtidigt som varje ord blir betydelsebärande.
Det är helt enkelt en text som fodrar tid och lite tålamod. Ger man sig denna tid får man en insiktsfull skildring av ett modernt liv i ett land där arabiskt blandas med franskt med moriska inslag. Denna del av boken är också nödvändig för den senare och mer tillgängliga delen.
En röd tråd finns nämligen och det är kvinnors liv i en mansdominerad kultur. Assia Djebar börjar i forntid och hävdar att en del av Nordafrikas historia tog sin början med den landsflyktiga prinsessan Tin Hinan och hennes grundande av ett tuaregiskt rike i en oas.
Intressantast är dock den del som handlar om Assia Djebars egen släkt och alla de starka kvinnor som funnits i denna. Skildringen kan på många sätt punktera en rad fördomar om arabiska kvinnors liv som de flesta européer bär på idag. Andra fördomar kan tyvärr bara bekräftas.
Den starka kvinnogemenskapen hålls fram som ett ideal. Här finns även starka matriarkala strukturer som skyddar och utvecklar. Assia Djebar hade ju själv inte kunnat bli den hon är utan denna starka självkänsla som har sin grund i just denna kvinnokultur.
Men Assia Djebar ser också att kvinnorna varit tvungna att organisera sig i dessa osynliga/informella nätverk för att överleva i en samhällsordning där fadern/brodern/maken alltid är den som har sista ordet. Slöjan, de vida kläderna, bröllopsrummet, huset och gården är ändå ”ett fängelse så stort” och genom detta ställningstagande ser Assia Djebar till slut sitt eget liv som ett hopp om en bättre framtid.
Ett annat spår – sammanvävt med kvinnohistorien – är upptäckten av spåren efter ett okänt skriftspråk som man länge försökte tyda. Inte förrän någon kopplade ihop skriften med tuaregernas språk såg man att de var ett. Det skriftliga hade hållits hemligt under århundraden – det muntliga levde och talades.
Assia Djebar ser detta hemliga språk som ett ursprungligare, utan många av de förtryckande lager som det nutida har. Kanske går en väg till befrielse genom detta, Tin Hinans och därmed alla kvinnors språk.
Maria Ehrenberg
