Länge leve Hodell

Humorn, galenskapen, våldet, tre ingredienser som löpte genom multikonstnär Åke Hodells (1919-2000) produktion. På hyllnings-cd:n Friends of the bumblebee finns dessa med. Tio spår, och när Elis Ernst Eriksson avslutar genom att på sju sekunder säga ”håll tjäften” och skratta är det som en uppmaning: obstruera mera.

Friends of the bumblebee är ett friskt inslag så här dagarna innan jul och en värdig hyllning till en man med öppna sinnen. Och med öppna sinnen är skivan en njutning att ta del av.

Flera av de artister som Thomas Millroth tagit till Österlen under sina två Kulturbromusikaliska projekt finns med, som amerikanarna Jim O’Rourke och Thurston Moore (vars ljud- och textkomposition Tennis Sisters är plattans vackraste), Mats Gustafsson, Leif Elggren och bob hund.

Det är en bra mix och det är lätt att förstå att plattan spelats i de gränsöverskridande P2-programmen Klingan och Kalejdoskop.

Här och var dyker direkta Åke Hodell-citat upp, i övrigt är det mest Hodells ande som svävar över materialet. David Grubbs fordonsmusik i The name of Ecstasy känns som en skön replik till Hodells klassiska bilstycke, till Ann av Dan Fröberg och Jerry Johansson är ett sprött och vackert inslag, och Leif Elggrens The Paving Stone is the Weapon of the Proletariat är en laddad, för att inte säga elektrisk, musikkomposition.

Popbandet bob hund låter i Indianernas folkpark som bob hund låter - i några minuter. Därefter öppnas dammluckorna. Ett tag är det kul, men inte i en kvart. Så man förstår den efterföljande Elis Ernst Eriksson, ”håll tjäften”.

Sune Johannesson