Levande, så jävla levande

UNG NOVELL. Jag skulle vilja påstå att det i varje scenloge finns en spegel. Härifrån till Hoboken, i varje scenloge finns en spegel. Faktum är att det ibland är det enda som finns, en spegel. Precis som om det är ett måste, som om det behövs? Varför finns denna spegel?

Vem vill fånstirra sig själv i ansiktet och se hur sjukligt nervös och likblek man är innan en spelning eller ett framträdande?

I det här fallet finns det dessutom en soffa. Det hade räckt med soffan. Min spegelbild är som sagt inte en positiv syn och jag undviker den helst. I stället försöker jag döda den nervositet som redan existerar, med nikotin.

För nervositeten som sagt, jag som skulle sluta.

Fast å andra sidan kan nervositeten skjuta mig lite längre fram på scenkanten, få mig att offra lite mer. Och kanske, förlora lite mer.

I min hand har jag en Heineken. Den är ljummen sedan länge. Jag tror att den var det redan när jag fick den stucken i min hand.

För nervositeten förstår ni.

Men jag vill vara klar och inte förlora skärpan, så efter halva ställs den på bordet.

Jag plinkar lite på gitarren men lyssnar samtidigt på musiken från baren. Musiken är sig alltid lik på en klichémässigt "skitig" rockklubb som denna. Gamla klassiker varvas med nydanande garagerock-hopp som ska få indiekidsen att gå bananas av lycka. Men det som märks är The Roots. Hur många indiekids och rockers uppskattar gunget från Philadelphias svängigaste orkester?

Ungefär lika många som insett meningen med livet.

Jag bara reste på mig, bara sådär, och då.

– Det är dags, det är din tur.

Nervöstragisksvårkvasikulturelltillfredsbitterljuv. Alla känslor, alla intryck. Allting i en enda röra. Som paella ungefär. Det enda jag egentligen var säker på var att den ena foten lyftes framför den andra och att detta tog mig närmare scenen.

Det är irriterande när strålkastarna förblindar en till den grad att man endast ser scenkanten. Allting bortom den punkten är okänt ingenmansland. När jag lämnar ut mig på det sättet jag ämnar göra, då vill jag se den som kanske kommer att älska mig för den jag är.

Eller helt enkelt vika undan med blicken och beställa en öl till.

Jag börjar lite smått, förklarar vem jag är samt berättar annan "behövlig" information som ska framhävas för att skapa någon slags kontakt. Lite småstelt till en början letar mina fingrar sig fram över strängarna. Jag vill jag vill jag vill jag vill.

Men jag får ingen ögonkontakt. Det enda som når mig är hur bartendern helt plötsligt blir fruktansvärt sysselsatt. Då blir jag förbannad.

Tar i lite jävla extra, vågar lite mer, förklarar förklarar, berättar berättar om sagor, anekdoter.

Då ser jag det jag väntat på – en flicka häver sig på tå och kysser en pojke, helt ur det blå. Jag ser ett par uppkommande leenden, alla under svarta snedluggar. Så vårdande ömt, och en liten studsboll blir satt på fri fot. Jag försöker möta fler blickar, (se på mig se på mig, älska mig älska mig för min ärlighet) men än en gång är strålkastaren lite i vägen.

Men tidigare fick jag ett par leenden, betydde inte det något?

Så jag hoppas, hoppas och frågar – Vill ni höra en låt till? Vill ni låta mig ge er en liten bit till av mig själv? Ni vet att jag älskar er, ni som tagit er hit. Är det besvarat, ni har ju tagit er hit? Tystnaden är obarmhärtig, och jag försöker se men, men strålkastaren är alldeles för ljus. Strålkastaren är så ljus att den kastar mörker över det som är viktigt för mig.

Hur kommer det sig att de som tagit sig hit, så långt, kunde svika mig så?

Jag får inget svar, och utan att riktigt reagera sitter jag framför den där spegeln igen.

Nu förstår jag varför den finns.

För när jag ser mig själv i ögonen.

Då vet jag att jag förtjänar annat än falska förhoppningar och uteblivna extranummer. Jag vet att jag förtjänar att vara hoppfull. Jag vet att jag borde våga vara hoppfull.

Och när jag ser spegeln, då vet jag.

Att någonstans finns det folk, som försökte, som ville. Folk som inte hade råd, tid eller fick lov.

Ni vet att jag mer än gärna släppt in er gratis, om jag bara känt till er.

Jag hoppas att ni kommer nästa gång.

Philip Holmberg

Fakta/

Philip Holmberg bor i Kristianstad och fick tredje pris i kategori 3 (födda 1984-87) i Stadsbibliotekets och Kristianstadsbladets novelltävling förra året.