Litteratur hjälper oss leva

Ny bok

Alain de Botton: "Om konsten att resa" Översättning Thomas Andersson (Wahlström & Widstrand)

Ett liv som inte reduceras är en illusion. Att helt och fullt uppleva allt som sker omkring oss är omöjligt. Vi måste sila och sammanfatta för att förstå och komma vidare. Om vi försöker ta in allt blir det kaos, ty verklighetens detaljer är allt för många för att rymmas i ett huvud. Det är grunden till vårt behov av de verklighetsurval som journalister, författare, konstnärer, musiker och filmare arrangerar. Deras tolkningar hjälper oss att se och förstå.

Reseskildrare skapar sammanhängande berättelser utifrån de miljoner intryck som möter resenären. Processen påminner om guldvaskandet. Massor av slagg blir över: banala missöden, förutsägbara tankar och ointressanta samtal. Resenärer som inte förmår bortse från resandets slaggprodukter tröttnar snart på att resa. Den som envisas med att försöka se allt ser ingenting. En skillnad mellan entusiastiska amatörskribenter och skickliga reseskildrare är skilda förmågor till verklighetsurval.

Guideböcker serverar förslag till sådant som kan upplevas. Förmågan till upplevelser förväntas resenären klara av på egen hand. Den engelske författaren Alain de Bottons "Om konsten att resa" handlar om hur konst och litteratur hjälper oss att uppleva. En överdrivet entusiastisk beskrivning kan skapa förväntningar en plats inte kan leva upp till, men att förberedelser ibland resulterar i besvikelser är en risk vi får ta, ty vad är alternativet? Utan förberedelser, förväntningar och förutfattade meningar missar vi det mesta.

Om hur läsning av Proust kan förändra våra liv och hur filosofiböcker, likt ett litterärt apotok, kan fungera som medicin har tidigare till svenska översatta böcker av Alain de Botton handlat. I "Om konsten att resa" använder Alain de Botton filosofer, arkitekter, diktare och konstnärer som inspiration för sina resor. Ibland är användningen självklar, som när resan går till det engelska Sjödistriktet i sällskap med William Wordsworth. Ibland är förhållandet mellan platsen och författaren mer förvånande, som när Gustave Flauberts längtan efter Orienten används som vägvisare i Amsterdam.

I Paris ser de Botton hur Baudelaires känsla av ensamhet i hemmet präglade hans upplevelse av staden. Det var genom Baudelaires dikter den amerikanske konstnären Edward Hopper lärde känna ensamheten i Paris. Det syns på hans målningar. Hopper ägnade sitt konstnärliga liv åt att gestalta ensamheten. Hans personer "söker arbete, sex eller sällskap", skriver de Botton. Jag upplever det inte så. För mig har Hoppers människor slutat söka. Uppgivenheten skänker en stillhet över deras liv som jag saknar i mitt. Det är grunden för min fascination av Hoppers värld. Människor som har uppgivit sökandet kan hamna var som helst. Deras liv liknar fjärilens, de fladdrar i vinden.

"Någonting ser ut att ha blivit fel", skriver de Botton om den ensamma kvinnan i Hoppers målning "Automat." Felet är att ensamheten har blivit kronisk. Under arbetet med kapitlet "Inte blivit lurad" till min bok "Köpenhamn äventyrets stad" träffade jag pensionerade hembiträden.

Hyreshuset där kvinnorna bodde var fyllt av en ensamhet så djup att den gjorde ont att möta. Utan min känsla för Hopper hade jag aldrig förmått skildra denna ensamhet

Jag kan skriva länge om Hopper, ensamheten och de Botton och det är ett tecken på att "Om konsten att resa" fungerar, även om det inte alltid är efter avsikt. De Botton är duktig på att strukturera och organisera sitt material, men som tänkare är han inte imponerande och som stilist alltför torr. Han är duktig på att använda idéer, men saknar förmåga till fördjupningar. Som resenär är han medioker. Han törs ingenting.

De Botton skriver om hur Sjödistriket i England tack vare William Wordsworths dikter fick engelsmännen att upptäcka och älska ett landskap ingen tidigare hade brytt sig om. Daniel Defeos ord om att trakten var "karg och otäck" speglade en allmänn uppfattning. Wordsworths poesi möttes till en början av hån. Lord Byron frågade retoriskt "Vad kommer de läsare som vuxit ifrån barnkammaren att säga om sådan sentimental smörja?" En vän som oroade sig över att Wordsworth skulle ta illa upp av den nedgörande kritiken fick följande svar: "Bekymra dig inte över mottagandet av dessa dikter. Vad har det för betydelse jämfört med det som de enligt min uppfattning är ämnade till: att trösta de olyckliga, att lägga solsken till dagsljus genom att göra de lyckliga lyckligare, att lära de unga och vackra i alla åldrar att se, tänka och känna."

De Bottons essä om Sjödistriket och William Wordsworths diktning är väl värd att läsa. För den som är intresserad av en ännu bättre framställning i samma ämne rekommenderas Rebecca Solnits essä "The legs of William Wordsworth." Den finns "Wanderlust - A history of walking", en av mina mest älskade "resebiblar."

Tomas Polvall