Lyckat samtal i Tomelilla

Konst

Josefine Axelsson & Ylva Lund: Tomelilla konsthall, till 15/2

På Tomelilla konsthall kan man nu ta del av en dubbelutställning som genom sin konsekvens och medvetna utformning bidrar till något utöver det vanliga. De två konstnärerna Josefine Axelsson och Ylva Lund lyckas med sina skulpturer och målningar att kommunicera med konsthallens eget uttryck på ett stimulerande sätt.

Josefine Axelssons små svarta bronsskulpturer står som tydligt markerade små berättelser mot de vita väggarna. På en rad vitmålade podier har skulpturerna lämnat väggen för att försiktigt stiga ut i rummet och slutligen finner man en liten svart figur ensam på det svarta golvet. Den lilla, knappt en tvärhand höga svarta figuren kan uppfattas som en seriefigur som gång på gång placeras i olika situationer och sammanhang. Uttrycket är både dramatiskt existentiellt och befriande humoristiskt. Det underfundiga och storslagna samsas med det banala och vardagliga.

Det finns mycket sympati och framför allt empati i Josefine Axelssons lilla figur och de situationer den råkar befinna sig i. Behovet att berätta blir än tydligare när man bekantar sig med titlar som Valter överlever nog det här också, Valter alldeles ensam och What time is love Valter?

I det ena fallet har figuren drabbats av en stor pil i ryggen, i den andra står den ensam och utsatt på en lång horisontal som markerar övergivenhet i rum och tid och i en tredje situation sticker klockans timmarkeringar upp som vassa spjut framför hans fötter.

Josefine Axelsson visar även en video, Jag är mig själv och provar på hur Valter har det ibland, där hon tydligt försöker leva sig in i och identifiera sig med sitt alter ego, sitt Valter ego, genom att släppa taget och ramla nedför en brant.

Ylva Lunds målningar bygger på stark grafisk kontrast mellan det svarta och vita. Kalkerade teckningar med spröda linjer lever sitt eget liv bland kompromisslösa ytor i svart och vitt. I bild efter bild återkommer en ensam kvinna tillsammans med olika attribut och i olika situationer.

Målningarna kan i sin enkelhet påminna om seriefigursrutor. Det absurda och overkliga gestaltas ibland i mardrömslika scener, ibland i sagoaktigt skimmer, ibland med en mild humor. Målningarna bildar som helhet tillsammans en mångfacetterad berättelse där även varje enskild kvadratisk ruta innehåller ett fragment av en egen berättelse. Titlar som Ingen himmel, Kraft och Pinsamt, pinsamt visar tydligt att det handlar om utsatthet, inre styrka och ändå trots allt om en smärtsam skönhet och förundran som kan liknas vid livet själv.

Man kan uppfatta både Josefine Axelsson skulpturer och Ylva Lunds svartvita bilder som ett sätt att bidra till och stärka identifikationen och samtidigt utgöra en utvidgning av erfarenheten. Viljan att kommunicera om det som upplevs som väsentligt bidrar till angelägenheten och styrkan i deras konst. Det samtida har sina rötter i historien och blickar oförväget in i framtiden. Med bildernas hjälp orienterar vi oss vidare. Ytterligheterna svart och vitt utgör motsatser som tillsammans kan bilda en eftersträvansvärd helhet.

Eric Sinclair