Monumentens historia

Tidskrift

Res Publica, nr 60. Tema: Monument

Den teoretiska och litterära tidskriften Res Publica kommer för närvarande ut med en imponerande frekvens; knappt har förra numret (59) – som grep sig an begreppet Hemligheter – lämnat tryckpressarna förrän nästa ligger färdigt för läsning.

Nummer 60 har framför allt samlat sig kring en handfull större artiklar om Monumentet och dess ursprung, former och symbolik. Men utdelningen efter att ha betat av temablocket är väl skral och motsvarar inte riktigt den högkvalitativa standard som vanligtvis präglar artiklarna i Res Publica. Texterna är förvisso akademiskt vederhäftiga och rika på teoretisk information, men är sammantaget föga infallsrika i behandlingen av monumentet som fenomen.

Den österrikiske konstnären och konsthistorikern Philipp Fehl skriver om det klassiska monumentet och dess uppgift att antingen "bevara vissa samtida element", eller "överföra ett budskap från det förflutna till framtiden".

Professor Peter Aronsson poängterar i sin artikel att förkunnelserna hos dagens monument snarare präglas av skuld och sorg (till exempel förintelsemonument) än av nationens segerrika ära. Frilansskribenten Björn Gyllix redogör för de "storsvenska markörerna i det skånska landskapet" och deras koppling till tiden då Skåne blodigt förvandlades från Danmarks östligaste landskap till Sveriges sydligaste.

Den mest läsvärda artikeln inom temablocket – och som sådan också det mest obehindrade undantaget i den tungfotade avdelningen – är den kanadensiska kulturvetaren Andrew Wernicks reflektioner kring det tyska monumentet "Neue Wache" i Berlin och dess många ideologiska omvandlingar.

Wernick identifierar sex faser i det känsloladdade monumentets historia, från dess preussiska hyllning till "monarkens triumf" efter befrielsen från Napoleon 1815, via karaktären av nationalmonument vid tiden för det förenade tyska riket 1871 och förfallet under Weimarrepubliken, till "minnesmärket till rikets ära" under nazitiden och slutligen till dagens alltomfattande monument över krigets och fascismens offer.

Så blir också Wernicks artikel en idéhistoriskt intressant exposé över tvåhundra års tysk nationaldebatt.

Utanför temablocket erbjuder framför allt Tora Lanes essä om Nabokovs litterära kompositionsmetoder och "illusoriska tricks", med särskild utgångspunkt i den tidiga novellen Passageraren, en förnöjsam läsning, långt från monumentens "försök att utsträcka den världsliga makten och glansen bortom den mänskliga tillvarons gränser".

Martin Lagerholm