Müllers poesi

Ny bok

Heiner Müller: "Farväl till Berlin — dikter 1950-1995" I urval och översättning av Lars Bjurman (Symposion)

Efter Bertolt Brecht kommer Heiner Müller, och med honom inte bara ytterligare en självuppskattande outsider och trotsig teaterman, utan också en dramatiker som sedermera skall komma att överträffa sin kanoniserade föregångare vad gäller banbrytande formexperiment med mytisk-politiska motiv. Främst alltså känd för sina radikala teatertexter (”Hamletmaskinen”, ”Uppdraget”), var Müller emellertid också en ständigt produktiv — om än inte oumbärlig — lyriker, från 50-talet fram till sin död 1995.

I sitt förord till ”Farväl till Berlin”, den urvalsvolym med Müllers lyrik som nu kommit ut på svenska, beskriver översättaren Lars Bjurman honom som en ”i-brist-på-bättre-poet”, vilket förvisso finner stöd i den allmänna bilden av diktaren Müller som blott en förlängning av elegikern och epigrammatikern Brecht, men som ändå inte ger en helt rättvis bild av hans poesi, och särskilt inte de senare alstren.

De flesta dikterna — eller snarare de avlossade associationskedjorna på fri prosa — är nedskrivna på 50- respektive 90-talen (däremellan tog väl teatern all tid och kraft i anspråk), och tematiskt kan man följa de morbida och dystopiska övertonerna i de politiska motiven under hela perioden (från DDR till Bosnien), även om den fordom så engagerade revolutionären mattas något efter murens fall. Och poemen är nu inte heller lyrik i meningen ”känslor” och ”skönandlighet”, utan snarare intuitiva och på en gång expansiva och komprimerade tidsdokument med många mytiska och intertextuella tankeförbindelser, som stundom kan erinra om Ezra Pounds Cantos-dikter, eller för den delen om Göran Sonnevis politiserade och essäistiska diktsviter. De senare av dessa vindlande och snåriga prosapoem, inte minst ”Ajax till exempel” (1994), är lika fascinerande som svårforcerade, och varvas i samlingen klokt nog av mer ”vardagliga” impressioner och drastiskt humoristiska infall, som i 50-talsdikten ”Dialog om några vackra saker”:

Ӏr inte himlen underbar?

Träden — storartade uppfinningar

(tallarna är vackrast).

Och flicorna med sina höga

bröst som inget rim når upp till

Vad beträffar himlen:

mycket från därovan

exploderar när det dimper ner.

Inget ont om tallar.

Men alla kan du inte ligga med

vad flickorna beträffar.”

I övrigt präglas alstren i hög grad av sina överförda döds- och förruttnelsemetaforer — ”I Världsbankens kassaluckor luktar det intorkade blodet som kallt smink”, låter det symptomatiskt i dikten ”Müller på Hessischer Hof” — som oftast sorterar under en mer uttalad systemkritik och överordnad värdenihilism. Tendentiöst? Ja, emellanåt. Epigoneri? Nej, snarare ”kontra-imiterande”, det vill säga efterbildande (Pound, Eliot, Brecht) i syfte att föra vidare traditionen samtidigt som man fyller den med nya avsikter. Men läsningen av Müllers asssociativa flöden försvåras än mer av att de som regel är helt renons på skiljetecken och att de är bemängda med alla möjliga svårdefinierade allusioner och emblem. I så motto är volymens sista dikter — skrivna på dödsbädden hösten och vintern 1995 — i all sin nedtonade och koncentrerade sinnesstämning inte bara en hugnad för utpumpade läsare, utan framför allt en gripande bekräftelse på att avantgardisten, rabulisten och det deduktiva geniet Heiner Müller också kunde tillåta sig att vara en smula emotionell:

”De döda väntar på den andra sidan

Ibland höjer de en hand mot ljuset

som om de levde Så går de tillbaka in

i sitt vanda mörker som vi bländas av”

Martin Lagerholm