Når inte dramats kärna
Ny bok
Per Svensson, i samarbete med Håkan Lindhe: "Dramat på Norrmalmstorg 23 till 28 augusti" (Bonnier Fakta)
Klockan tio på förmiddagen torsdagen den 23 augusti 1973 gick Jan-Erik Olsson in på Kreditbankens kontor på Norrmalmstorg i Stockholm med en långhårig svart peruk på huvudet och en kpist i handen.
Så inleddes Norrmalmstorgsdramat.
Först närmare halv tio på tisdagskvällen, fem dygn senare, var dramat över. Olsson och hans inkallade medhjälpare, den svenske riksbusen, Clark Olofsson, kunde gripas och föras ut till väntande ambulanser, tillsammans med dom fyra i gisslan.
En vanligtvis sansad morgontidningsredaktör, bland alla andra bakom polisavspärrningarna, skrek:
– Häng den jävelen!
Den uppgiften har jag hämtat ur Carl Adam Nycops Sensation och moral som kom ut för ett antal år sedan. Och det är det enda fakta som jag kan beslå Per Svensson, förre KvP-redaktören, numera kulturredaktör på Expressen, med för att ha missat, eller utelämnat, när han nu ger ut den fullständiga historien om Dramat på Norrmalmstorg 23 till 28 augusti 1973 i en form som förlaget kallar dokumentärberättelse.
Men Per Svensson redogör ändå klart för hur massmedia förvandlas till en vargflock och ylar och buar bakom kravallstaketen när rånarna kommer ut ur banken.
Boken har baserats på fakta som grävts fram i samarbete med Håkan Lindhe som gjorde spelfilmen Norrmalmstorg som sändes i SVT i augusti, när trettioårsjubileet inföll.
Per Svensson har lagt sig vinn om att inte bara så nära verkligheten som möjligt spegla exakt vad som hände i bankens valv, från cigarettpaketen och mackorna som polisen levererade till papperskorgarna som dom instängda sket i. Han ger också läsaren ett perspektiv på Sverige hur det såg ut för trettio år sedan – 1973.
Till exempel ägnar han ett par sidor åt att redovisa några kvällars TV-program. Vi som minns får en nostalgikick av programtitlar som NP Möller, fastighetsskötare, Sveriges Magasin och Kvällsöppet.
Dessutom interfolieras händelserna på Norrmalmstorg med gamle kungens dödskamp på lasarettet i Helsingborg.
Boken flödar av fakta och namn.
Som journalist kan jag inte annat än beundra Svenssons ambitiösa arbete.
Men jag undrar om det verkligen är nödvändigt med alla dessa namn.
Kanske polischefen Thorander, om han lever, grinar förtjust åt uppmärksamheten och erkännandet efter trettio år.
Men dom fyra i gisslan som Per Svensson lämnar ut till beskådande är kanske inte riktigt lika lyckliga över jubileumsboken. En av dom har avböjt att låta sig intervjuas, en annan har, enligt Svenssons eget förord, "sedan länge tydligt markerat att hon inte vill ha någon kontakt med massmedia."
Namnpubliceringar har allt som oftast debatterats i massmedia. Min tolkning av dom etiska reglerna är att det alltid ska finnas ett oavlåtligt allmänintresse för att namn ska publiceras och att man ska vara mer varsam med den som brukar kallas "den vanliga människan" – här onekligen representerad av gisslan.
Jag förstår inte varför Svensson envisas med att hänga ut dom en gång så utsatta banktjänstemännen på nytt.
Är det bara en journalistikens inneboende tävlingshysterisk instinkt att ha med något mer än vad någon annan haft? (Se också uppgiften ovan om citatet ur Nycops bok!).
Samma helg som Håkan Lindhes spelfilm med Torkel Petersson som Janne Olsson och Shanti Rooney som Clark Olofsson sändes i SVT visade man också filmaren Mikael Hylins dokumentär som hette Norrmalmstorgsdramat inifrån.
När jag jämför min upplevelse av den filmen, där bland annat bovarna Olsson och Olofsson korsklipptes och ställdes mot varandra, med Per Svenssons dokumentärberättelse, så kan man bara konstatera att Per Svenssons berättarteknik inte räckt till för att nå dit han hoppats.
Bara några korsklippta scener med uttalanden av duon Olsson-Olofsson ger oss en ganska klar bild av vad det är för pappenheimare.
Det lyckades inte Håkan Lindhe med i sin lätt romantiserade film.
Per Svensson når heller inte dit. Trots alla sina ord.
Per Erik Tell
