Norska glädjeämnen

KRÖNIKA. Den måste jag ha, tänker jag, där jag knuffas omkring i trängseln i årets sista försvinnande vecka. Norske gleder, av Ragnar Hovland. En hel liten bok om norska glädjeämnen! Detta som man hitintills önskat hålla fördolt för mig. Här skulle det stå, hemligheterna hos ett folk som till skillnad från danskarna inte alls är några uppenbara livsnjutare.

Av boken hoppas jag på några vackra sidor om snö. För det har jag, först klentroget, lärt mig: Norrmannen i gemen älskar uppriktigt snö. En norrman blir glad av att se snö, glad av att vakna upp på morgonen och se att snön har fallit hela natten. Snön väcker aldrig irritation!

Men Ragnar Hovland skriver om regn. Han är vestlenning, norska västkusten har samma klimat som Malmö, eller Kristianstad. ”Det regnar”, heter det, ”och så måste man se upp från bordet, lättade över att detta har skett”. Regnet är hans element så han skriver om ”hela höstar och vintrar då det inte finns något hopp utom det som finns i böcker och musik”.

Hans snö är regn, men julen ges oavsett ett eget kapitel. Hovlands välkända radikalt politiska engagemang ger vika för en visad hemhörighet hos Dickens och P.G. Wodehouse, medan Bing Crosby och Benjamin Syrsa sjunger solon i bakgrunden. Författaren önskar helt enkelt lyssna amerikanskt men äta brittiskt. Men än mer än rätten ”plum pudding” tror jag att han älskar ordet ”plum pudding”.

Det blir efterhand tydligt att glädje, fastän kanske inte lycka, för Hovland i hög grad förbinds med den nostalgins trygghet som har barndomen som yttersta mål och längtan, och som (otrevliga) psykologer kallar regression.

Ett särskilt engagerat kapitel ägnas följdriktigt åt att vara sjuk. Inte dödssjuk då, men en ordentlig vinterförkylning eller lätt influensa duger bra. Ett ämne som utvinns all tänkbar glädje. Att ligga sjuk är ju kanske det närmaste vi kan komma till att bli barn på nytt. Lätt hjälplösa, med lättsam läsning och varma drycker, i bästa fall, serverade.

I en något mer vuxen genre befinner sig avsnittet Hotellbarer. Märk väl, inte de förväntade norska ölfiken, de så kallade bruna kaféerna. För Norske gleder är också en påfallande folkkär bok, och de bruna kaféerna är knappast för alla. Välkläddhet är inte ett plus. Kvinnor för all del en eventuellt välkommen överraskning. Men ungdomar är inte populära, och med ungdom menas då alla under femtio. Hotellbarerna, däremot, beskrivs med en näranog pietistisk ömhet. Hotellbaren är anonym. Man slinker bara in. Tänkte inte gå och dricka något. Har inga förväntningar. I hotellbaren får man uppleva djupaste ro. Osannolikt att någon kommer att prata med en, svag aldrig påträngande musik i bakgrunden. Den enda regeln, enligt Ragnar Hovland, är att när bartendern frågar för tredje gången så tackar man nej!

Detta var ett hastköp, i helgträngseln, som jag inte vill stå till svars för i den iskallt snobbiga kulturvärlden. Likväl, hemma i värmen, utgör boken en serie konstfulla hyllningar till så skiftande glädjekällor som hawaiiskjortor, kinas statscirkus och autobahn (”hela vägen ner till Alperna”).

Finurlig småprosa av ett slag som Gunnar Ekelöf, vår förkättrade poesis store, en gång i tiden fann nöje i att skriva fastän han var tvungen för pengarnas skull. Ideen är också storartad, en bok där varje kapitel avhandlar något som verkligen skänkt en glädje i livet. Alla författare borde skriva en sådan bok. Alla människor borde skriva en.

Håkan Sandell