Ögonblick i fina streck
En liten flicka står och visslar på en hund. En liten människa står med armarna utsträckta, beredd att kasta sig i vattnet, men ändå aningen tveksam. Helena Bergenrud har medkänsla med dem. Kanske en bit av henne själv finns med där i de tunna, svarta linjerna.
I verkligheten skuttar en svart kanin, Kakanin, ivrigt runt på gräsmattan ner mot Verkeån. De två stora hundarna Sälka och Singi, döpta efter två fjällstugor, leker med varandra och Kakanin.
Här har bott familjersedan 1700-talet. Huset är ett av de äldsta husen vid Alunbruket. De senaste 27 åren har Helena Bergenrud bott här med sin man Tony och så småningom de tre barnen.
Men det var i fjällen de möttes, hon och Tony. De jobbade på var sin fjällstation under sommaren och började gå emellan för att träffas. Varje sommar längtar hon tillbaka till fjällen. Även om det är människor och inte natur som står i centrum i Helena Bergenruds bilder hittar hon ofta ron och inspirationen i naturen.
Men det behövs ocksåstor koncentration för att få fram bilderna. Ibland åker hon själv iväg utan familjen och ibland stannar hon hemma när de åker på sportlov.
– För att kunna komma in i det ordentligt måste jag vara ensam. Då kommer det av sig själv. När jag sedan är i gång kan jag ha de andra omkring mig.
Hennes norrbottniska lever fortfarande. Hon flyttade till Skåne när hon började på grafikskolan Forum i Malmö. Då hade hon redan gått Konstfack i Stockholm och Ateneum i Helsingfors. Grafiken var det uttryckssätt som hon kände passade henne bäst.
– Man får fram fina nyanser. Jag tycker också om hantverket, när man ristar direkt i kopparplåten.
Hon tar fram en kopparplåt och trycker en stålnål mot sin nagel för att känna om nålen är vass nog. När hon graverar med den i kopparplåten bildas en fåra. Ju djupare hon graverar desto svartare och bredare blir linjen när hon sedan trycker bilden. Linjen kan slipas ner med ett skavstål. Då blir linjen tunn och distinkt.
Hon skissar innanhon sätter nålen mot kopparplåten, men när hon väl gör det kan hon inte ändra eller börja om. Dessutom blir bilden spegelvänd när hon sedan trycker den i sin koppartryckpress. Hon provtrycker medan hon arbetar för att hitta det uttryck hon letar efter. När hon är klar med kopparplåten kan hon koncentrera sig på tryckningen helt och hållet.
– Det är en vilsam period efter koncentrationen vid själva bildskapandet.
Bland det bästa Helena Bergenrud visste när hon var liten var att dra igen dörren till sitt rum och bara börja rita och måla. Hennes pappa var lektor i språk. Hennes mamma var postexpeditör och väldigt konstintresserad. Hon hade velat bli konstnär, men hennes föräldrar tyckte att hon skulle ha ett "riktigt jobb" och det blev postexpeditör.
– Hon utvecklade sin konstnärliga ådra vid sidan om och i hemmet hade vi både brännugn, olika konstnärsmaterial och en mängd konstböcker. Jag blev uppmuntrad att gå min egen väg, säger Helena.
Förutom naturen inspireras hon av möten med andra människor. Under konstrundan pratar hon gärna med besökarna. Konstintresset verkar öka både bland äldre och yngre människor.
– Det är olika för olika människor vad som berör en. Det beror på de referensramar man har. I konsten tillåts fantasin och att nå till känslor som man tillåter sig att känna.
Så tänker hon självnär hon ser konst. Når bilden hennes hjärta eller inte? Två konstnärer hon tycker särskilt mycket om är Hans Wigerts svart–vita torrnålsbilder och Torsten Renqvist som koncentrerar sig på mänskliga situationer, precis som hon.
När hennes bilder är klara funderar hon ibland länge över vad de ska heta. Titeln säger minst lika mycket som bilden. En liten, blyg fågel har fått titeln "Fågel som flyttar hemifrån", ett litet vitt lamm sitter förväntansfull bredvid sin flock i "Klarsynt lamm".
– De handlar om vår mänskliga tillvaro, om människan. Det finns en hoppfull grundton. En tilltro till livet måste finnas med. Annars kan jag inte göra det.
