Optimism – och skräck

Konstskandalen på Historiska museet skapar en alldeles särskild inramning åt israelen Amit Gorens videokonst.

– Jag är inte säker på att den bemöts på samma sätt, men konsten hamnar ju alltid i en kontext och jag hoppas publiken ger den tid, säger han.

I ljusgården utanför kafeterian på Historiska museet i Stockholm har den blodröda bassängen frusit. Snövit sitter fast bland flaken, och Dror Feiler springer in och ut från köket med kokhett vatten i ett försök att tina. Amit Goren talar hebreiska med sin svenskjudiska kollega, men ville inte kommentera hans konst eller bråken den orsakat.

– Jag har min åsikt, men den behåller jag för mig själv. Amit Goren är en av Israels ledande dokumentärfilmare och videokonstnärer. "En bildsamlare" säger han själv som när han kommer hem ska bygga upp en filmskola öppen för israeler och araber.

Hans senaste dokumentärfilm Golan handlar om Israels erövring av Golanhöjderna på 60-talet och om syrierna som tvingades fly, något många israeler inte vet, berättar han. Filmen har visats på Museum of Modern Art i New York, i Holland och Frankrike men inte i Israel.

Hans videokonst på Making differences är en personlig betraktelse över hur det varit att leva i Israel under de tre senaste åren, de värsta någonsin i Israel som han kan komma ihåg. Till Stockholm har han med sig Map som består av sex lika långa och parallellt visade filmer.

– För mig är de här filmerna en skiss, en ritning över ett sinnestillstånd. De är gjorda efter fredskollapsen, under tre sorgliga, blodiga och svåra år. Det handlar om en relation till en plats som man inte nödvändigtvis kan identifiera sig med längre, där det inte finns någon moral. Istället för att stå upp på ett aggressivt sätt är det här en berättelse som mer kommer från insidan. I Refuge ("Fristad") läser en skådespelare den djupt ironiska dikten The recipe of independence ("Självständighetens recept"), om självständighet på bekostnad av ett annat folk, till bilder på palestinska flyktingar.

Three heter verket Goren gjort till Stockholmsutställningen och som en fortsättning på Map. Här återkommer det grymma självständighetsreceptet. Den här gången uppläst av en trasig soldat eller hemlös? Han irrar omkring i ett Tel Aviv, öde under Yom Kippur, en judisk helg och tillika nationellt krigstrauma.

Men Three är också ett verk om hopp, om än skräckblandat. En film visar Gorens nu 7,5 månader gamla trillingar.

– Jag har en vän i Tyskland och när jag berättade att vi skulle få trillingar undrade han hur jag kunde vara så optimistisk, att sätta tre barn till livet i dessa tider och i det här landet?

– Jag insåg att han hade rätt. Men jag känner inte bara optimism utan också rädsla och skräck. Var vill jag att de ska växa upp? Vad vill jag att de ska ärva? Jag gjorde Three för att förmedla den här blandningen av lycka inför nytt liv men också oro över att det sker i en tid av desperation. Amit Goren får statligt stöd för sina filmer men har fått svårare att få dem visade, såväl på tv som av israeliska gallerister som tänker på sina kunder.

– Under de här tre åren har vi blivit väldigt desillusionerade. Jag tror inte vi fått veta sanningen och det har varit mer blodsutgjutelse än någonsin tidigare. Människor orkar inte se mer, och det är en normal reaktion.

– Men det är vår plikt att skildra det som sker. Om folk inte tittar nu kanske de gör det om tio år.

Erika Josefsson

(TT Spektra)

Fakta/

Amit Gorens utställning ingår i kulturprojektet Making differences med anledning av folkmordskonferensen. Den visas på Historiska museet, Stockholm, fram till 7 mars.

Mer information:

www.makingdifferences.com