Poesi och insändarsida - allt i ett

Ny bok

Göran Greider: "Jakobsbrevet" (Bonniers)

Den rekordtidiga bokvåren inleds med vad som förefaller vara en rekordtjock svensk diktsamling. Men även om Göran Greider med Jakobsbrevet, 286-sidig, presterat ett personbästa, så rår han inte ens i modern tid på Göran Sonnevi, vars Mozarts Tredje Hjärna (1996) var några sidor längre.

Förmodligen skall det ses som en akt av ödmjukhet gentemot en försångare. För nog hade chefredaktören och poeten kunnat klämma in ytterligare en handfull bruksdikter från bruksorterna och ensamlivet i den lilla lägenheten med det kalla golvet i Falun.

Ödmjukhet är annars inte en synonym förknippad med Greider. Han tar plats. Han tar för sig och kan inte låta bli påpekandet att han är en av få som numera upplåter diktutrymme åt en man som jobbat 31 år på Ovako Steel i Hofors. Och visst, när andra ägnar tunna häften åt språkspel och textteoretiska övningar, så kastar sig Vingåkers andre son rakt ut i verkligheten. Om ortens nummer ett, Göran Persson, tycker han för övrigt inte.

Själv gillar jag det anspråksfulla hos Greider, ambitionen, allvaret, attacken. Hur han låter de genomarbetade, långa och bredradiga dikterna – ibland närmast episka – avlösas av otaliga korta, rastlösa, tillfälliga, i bästa fall epigrammatiska eller elegiska. Det blir poesi och insändarsida, skönhet och lägesrapport i ett. Intellektuellt på ett genomskinligt vis, konstnärligt utifrån ett sakligt och beskådande perspektiv.

Samt vänsterpolitiskt i minst två riktningar, Brechts didaktiska och Walt Whitmans självbiografiska. Teori och erfarenhet, lärandet och levandet, agitationen och livs- eller släkthistorien. Göran Greider vet var han hör hemma. Och det är väl också det som gör hans omfångsrika diktsamling lätt obehaglig ibland: rot- och trosvissheten. En folkhemsk arbetarklass tycks tala genom honom med mer eller mindre okluven tunga. Ett kollektiv utan individuella särdrag. En vilja utan föreställningar, befriad från förvridna propåer och proportioner.

Fast det stämmer dessbättre inte helt. Lite här och var dyker de skeva personligheterna upp. Hans egen far, död sommaren 2002, föräras exempelvis en rejält tilltagen diktavdelning och den låter läsaren komma i kontakt med uppbrotten: sjömanslivet, marknaderna i Kivik och annorstädes. Det var där, utanför det föregivna, fabriksjobben och proletariatets diktatoriska underordning, han levde upp. Det var där, i självständigheten, han gestaltade en närvaro.

Och kanske är det därifrån Göran, poeten och den offentligt villige personen, snarare stammar än från fabriksklockor och förtryck. Kanske är – hemska tanke – rollen som den radikala socialdemokratins språkrör i grunden förfelad, förfalskad? Samlingen tycks – ännu hemskare – tangera den småborgerliga drömmen om fred på jorden och ränta på banken. Åt mamma en ny lägenhet och åt sönerna en liten slant för sommarstugan.

Med lite ond vilja skulle jag kunna kalla Greider konservativ, en diktare som anbefaller motsättning, förnyelse och radikalitet men i allt väsentligt kvarstår i paradisdrömmen om det gamla och kända, om Leksands hockeylag och demonstrationer för demonstrationens skull mera än för de afghanska eller irakiska invånarnas.

Men jag är en hygglig människa och jag ser nog att Greider i allt väsentligt ger uttryck för tvivlet och oron och fastän deltagande i manifestationerna mot USA inte faller i samma farstu som den iskalle blivande vänsterpartiledaren Lars Ohly, kommunisten som varken kan eller vill skilja Israelkritiken från antisemitismen.

En ojämn diktsamling, mycket ojämn. Familjär och världspolitisk, lokal och global, konkret och drömmande, dyster och utopisk, längtande såväl efter svunna epoker som fjärran rymder och utdöda djur. Glad i goda tider, barndomens och tonårens. Samtidigt aktiv, närvarande här och nu. Paradoxalt nog sällan vilande på gamla lagrar. Till och med Stockholm står enligt poeten inför något nytt; en förskjutning i maktbalansen mellan innerstad och förort.

286 sidor, manifesta emellanåt, vare sedan titelns radikala kristendom eller EMU-nejet i förgrunden, och stundom skönt riktningslösa, liksom nedklottrade i förbifarten, men som bäst när allt sammanfaller i tanke, historisk (klass)medvetenhet och slagfärdig bild:

Betrakta en amerikansk soldat:

Nu syns det, han jobbar

på en modern processindustri

nere på golvet

eller i en modern gruva,

kanske på ett oljeborrtorn.

Overallen, utrustningen, allt tyder på det.

Hans befäl är förmän.

Ägarna sitter långt borta.

Aktieägarna följer noga vad han gör.

Nu tar han av sig hjälmen:

han går av sitt skift.

Så lyckas Greider på tolv rader tydliggöra en värld och ekonomi som förvandlat utsugningen och ojämlikheten till något skenbart friktionsfritt, en enkel kamp mot terrorismen och ondskan.

Jan Karlsson