Rådströms pjäser

Ny bok

Niklas Rådström: "Kvartett. Fyra pjäser" (Wahlström & Widstrand)

Fyra av Niklas Rådströms pjäser kommer i bokform. En är lyckad: Kvartett. Den utspelar sig i ett västeuropeiskt land i början av nittiotalet. Den rysk-judiske celloläraren Isaak har hastigt avlidit under ett besök hos sin dotter i exil, och fyra personer träffas för att uppfylla hans sista önskan och repetera in Sjostakovitjs åttonde stråkkvartett till begravningen. Det tycks vara fyra urtyper som samlas: Isaaks känsliga och sympatiska dotter Irina, en trettiofemårig flicka; hennes make Jack, en empatisk men oförstående mjukisman; Helga, Irinas cyniska gamla nucka till musiklärare; maestro Sergej, en gång Isaaks favoritelev, nu en grandiost självuppfylld cello-solist med världen som arbetsplats.

Kvartett är musikdramatik i en annorlunda bemärkelse, det är dramatik om musik. Betyder musiken någonting, frågar pjäsen, eller är den bara ljudet av en känsla, ett ordlöst utlopp för kompositörens och musikernas undertryckta passioner och aggressioner? Akterna följer satserna i stråkkvartetten. Förstärker eller skapar rentav musiken pjäsens lätthet, tyngd och tragiska ironi? Läs och lyssna!

”Säg det i toner och inte i ord, en stämma kan lätt bliva hård” heter det i den gamla Jules Sylvain-schlagern. Men kvartetten i Rådströms pjäs har inget val. Alla hemligheter och lögner som kan uttryckas men samtidigt döljas i musiken, måste i dagen i dramat. Konflikterna kräver dialog, och repetitionen är idealisk som dramatisk situation. Rådströms pjäs är mästerligt komponerad. Vägen mot att enas om en tolkning går över politiska och personliga avslöjanden om hat, svek och skam, och innan pjäsen är slut har alla fördomar om de här musiker-figurerna krossats. Ingen är den man trodde, alla har blivit mänskligare.

Vad finns kvar efter uppgörelsen? ”Vi människor vet så lite om varandra ... Kanske är det så lite vi behöver veta”, funderar den gamla musikläraren Helga. Möjligen behövs en viss distans för att upprätthålla mysteriet, för att det vi älskar inte ska upplösas. Att leva och låta leva; att säga det i toner och inte i ord. Om musiken vill oss något, så kan det vara att släta över kantigheterna, brotten och håligheterna i och mellan människor.

Sveket är huvudtema i Niklas Rådströms dramastycken; hur vi människor behandlar - främst misshandlar - varandra. Men jag har svårt att fördra bokens övriga tre pjäser. De känns, bara några år gamla, redan bedagade. Som mediekritiken i Lång tystnad. Plötsligt mörker: ”Jag vill se dig i kameran. Så att jag vet att du finns”.

I ovanstående pjäs samt På vägen till havet och Tala! Det är så mörkt, behandlas vidrigheter som våldtäkt på barn, sadistisk barnuppfostran och nynazism på ett sätt så att det aldrig ska råda minsta tveksamhet om var författaren står och vad publiken bör tycka. Det är nog så hjärtknipande, men problematiserar knappast eller fördjupar några insikter. Nog borde vi ha kommit förbi nittiotalets politiskt korrekta teater som i all sin formförnyelse trycker ner evigt sanna och goda värderingar så långt ner i halsen att man kväljs?

Visst hårdrar jag, men det är bättre än att stryka medhårs. Möjligen har jag blivit skadad av en intensiv läsning av den franske prosaisten Michel Houellebecq på sistone. Han låter sina karaktärer propagera för rasism, sexism och allmänt människoförakt till den oförblommerade grad att han i skrivande stund står inför rätta i Frankrike för hets mot folkgrupp. Genom sin provokation kommer Houellebecq betydligt längre och utmanar sina läsare på ett helt annat sätt än Rådström.

Det existerar en offentlig och en privat retorik, ett faktum som serverades på silverbricka i Janne Josefssons smygfilmning av valstugepolitiker inför valet. Rådströms nittiotalsdramer använder sig av den förstnämnda retoriken, när det idag vore mer brännande att belysa själva glappet och dess orsaker. Visst, pjäserna skrevs då glappet inte var lika lätt att skönja. Men det ursäktar inte att de ges ut i bokform idag. Den lyckade Kvartett kan inte rädda helhetsintrycket.

Thomas Lunderquist