Reflektioner och plågsamt ihåliga analyser

NY BOK. Sommaren 2001 reste konstnären Johan Petterson med en isbrytare till Nordpolen. Ombord på fartyget tycks en intensiv kreativitet ha utbrutit – förutom att måla filmade han och skrev både artiklar och en bok, allt enligt nämnda boks omslagsflik.

Det är inte utan att den höga produktionstakten lyser igenom i den inte helt lyckade romanen Målaren i Makarovbassängen, som bär vissa självbiografiska drag.

Huvudpersonen Marc är konstnär och befinner sig precis som Petterson tillsammans med en forskningsexpedition ombord på en isbrytare på väg till Arktis. Hans mål är att skildra de oändliga isvidderna med pensel och akvarellfärger. Han vill få det frysta landskapet att öppna sig för hans blick och fånga dess själ på vattendränkt papper.

Detta föranleder författaren att hänge sig åt en rad utläggningar om akvarell- och landskapsmåleriets innersta väsen, vilket är intressant ibland men långt ifrån alltid. När till och med en konstfantast som undertecknad uttråkat börjar gäspa har rabblandet av färgpigment och frossandet i beskrivningar av målarsessioner gått för långt.

Samtidigt tillhör nog dessa stycken ändå de mer läsvärda. För parallellt med skildringen av den konstnärliga färden genom islandet beskrivs en annan rörelse; Marcs resa in i sig själv och tillbaka i tiden. Hans perspektiv är knappast försonande. Tvärtom dyker sjuttiotalets erotiska eskapader i den fria kärlekens namn upp i nytt ljus, liksom hans egen nuvarande roll som förmodat kärleksfull och älskad make och far.

Det kunde kanske ha varit givande läsning om Petterson på allvar lyckats tränga in under skinnet på sin orolige konstnärskollega och förmått gestalta de tvivel och demoner som hemsöker honom. Dessvärre faller merparten av resonemangen platta till marken eller grumlas av naiva klyschor. Boken i sin helhet besväras dessutom av en bara alltför lättköpt symbolik, där Nordpolens sterila ismassor och frostiga minusgrader gång på gång sägs ha sin motsvarighet i Marcs allt mer kylslagna inre.

Boken, som är Pettersons första, hade utan tvekan vunnit på en uppstramning och vidare bearbetning både av innehåll, komposition och stil. Nu samsas någorlunda läsvärda reflektioner kring måleriets, kärlekens och åldrandets villkor med närmast plågsamt ihåliga analyser av desamma. Det är milt uttryckt ingen särskilt bra kombination.

Carolina Söderholm