Rik, men splittrad tradition

NY BOK. ”Allt är likadant som 1912” - skriver poeten Zvonko Makovic i sitt högst personliga bidrag till den kroatiska litteraturen och fortsätter sin ironiska granskning, som naturligtvis inte ger hela sanningen men en viktig bild:

det är denna känsla som ingen här

lade märke till i rätt ögonblick

eller gav uttryck för med några enkla fraser

när man kvävts bryr man sig inte om skiljetecken.

Då vandrar orden vidare

De faller mjukt

Och allt är bra då.

Texten ingår i antologin Själens rötter där den samtida kroatiska poesin presenteras, i översättning och tolkning av Jon Milos.

Här möter vi för oss flera helt okända diktare men också de författare som vi tidigare har kunnat läsa på svenska, i tidskrifter och i olika bokvolymer: Vesna Parun, Slavko Mihalic, Jure Kastelan, Milovoj Slavicek till exempel. Och naturligtvis en av de främsta inte bara i den kroatiska litteraturen utan i den europeiska prosan och lyriken över huvudtaget Miroslav Krlêza.

Den äldsta poeten i urvalet är legenden Tin Ujevic( 1891-1955) och yngst Kresemir Bagic, född 1962. Detta ger en spännvidd och bilden av den kroatiska poesins utveckling under 1900-talet framträder efterhand allt tydligare.

Den kroatiska poesin lutar sig mot en lika rik som splittrad tradition. Milos konstaterar bland annat att litteraturen har använt sig av tre alfabet: det glogolitiska, det kyrilliska och det latinska. Visst finner man också rikhaltiga spår av olika nationella problemkomplex i diktningen, men ur detta frigörs ständigt allmänna existentiella frågor, som speglar vår tid på olika sätt.

Det är en överdådigt rik antologi som Milos bjuder läsaren på. 62 poeter presenteras på drygt 300 sidor.

Men här ligger, paradoxalt nog, problemet med hela den här volymen. I flera fall är diktaren enbart representerad med en enda dikt och detta ger inte mer än en förbiflimrande provsmakning. Kanske ännu mer besvärande är det att dessa sextiotvå poeter möter en ensam översättares röst och det gör att det til slut blir allt svårare att skilja ut den ena poeten från den andra.

Men visst, här finns naturligtvis en hel nya upptäckter att göra. Inte bara i den beprövade lyriska landskapen som hos Vesna Parun och Slavko Mihalic utan också i den ordbesatte Danijel Drogojevic texter och i den yngre Zvonko Makovic och Branko Cegecs mer expressiva utlevelser.

Thomas Kjellgren