Se inåt, inte utåt
KONST. Det första som möter publiken på Malmö konsthalls stora Christer Strömholm-utställning är ett självporträtt. I fotografiet är hans ögon slutna, vilket – hur motsägelsefullt det än låter – kan ses som nyckeln till hans konstnärskap.
Strömholm (1918–2002) var en av den svenska 1900-talsfotografins främsta namn. Ett flertal av hans porträtt av barn, transsexuella och kulturpersonligheter tillhör på ett självklart sätt vårt gemensamma bildmedvetande. I många fall får de oss att se på världen med förnyad skärpa, ur oväntade och annorlunda perspektiv. Märkligt då att de samtidigt i så hög grad handlar om att sluta ögon och se inåt, inte utåt.
”När du blundar ser du verkligheten”. Så har han själv formulerat kärnan i sin arbetsfilosofi i en av de många aforismer som med diaprojektorns hjälp nu bläddras fram på en vägg inne i konsthallen. För Strömholm fanns bilden först och främst inuti hans eget huvud.
Med kameran som verktyg kunde hans sedan fånga den när lämpliga motiv infann sig i hans omgivning – en arbetsmetod motsatt dokumentärfotografens, vilken intar ett mer registrerande förhållningssätt till sin omvärld.
Kanske är det därför Strömholms bilder så ofta talar direkt till mig som betraktare. De har en okonstlad, uppriktig ton som förmedlar något både personligt och allmänmänskligt. Som porträttet av den blinda, japanska flickan, på en gång skrämmande och starkt berörande.
Eller bilderna av ”vännerna vid Place Blanche”, som han kallade de transvestiter och transsexuella som han under 1950- och 60-talet periodvis levde nära under sina återkommande vistelser i Paris.
I dessa fotografier, vilka han på allvar slog igenom med vid en omdiskuterad utställning på NK i Stockholm 1965, ryms både sårbarhet och lekfull provokation. Länge var det också dessa bilder som han främst förknippades med, vilket delvis kom att skymma den motiviska bredd han hela tiden arbetade med.
”Sök upp det okända”, lyder en annan av hans deviser, som ringar in hans intresse för det gåtfulla och outsagda. Detta speglas i hans närgångna studier av ristningar, spår och former i naturen och stadslandskapet vilka, filtrerade genom kameraögat, ofta antar mänskliga drag eller symboliska övertoner.
Men även hans bilder av barn, ofta fotograferade i ambivalenta situationer, vittnar om denna strävan att söka det som inte enkelt låter sig förklaras. För att undvika att styra betraktarens upplevelser lät han också bli att sätta bildtexter och titlar till sina verk, utan nöjde sig med att ange årtal och geografisk plats. Resten lämnade han öppet för vars och ens egna tolkningar, vilka han ansåg med nödvändighet bottnade i de minnen och erfarenheter som vi alla bär inom oss.
Det är en storslagen, rentav magnifik minnesutställning som Malmö konsthall nu visar. Med sina dryga trehundra fotografier är det den största någonsin av Strömholms arbete, där väsentliga delar av hans livsverk lyfts fram.
Initiativtagare till utställningen, som är gjord i samarbete med Färgfabriken i Stockholm, är fotografens två söner, Jakob och Joakim, varav den sistnämnde även gjort dokumentärfilmen om Strömholm som visas på utställningen. Filmen är att rekommendera för alla som vill skapa sig en bild av människan bakom kameran, en stark och i många avseenden kontroversiell personlighet med järnhård arbetsdisciplin.
Strömholm krävde mycket, både av sig själv och av andra. För sitt arbete formulerade han tre begrepp – ansvar, insikt och närvaro – som samtliga handlade om att som människa och fotograf våga utsätta sig och ta personligt ansvar för sanningen i bilden.
Inom den svenska fotografin har han bildat skola, både bokstavligt och bildligt talat. Från mitten av 1950-talet fram till 1974 utbildade han, först i en serie kvällskurser och sedan i den av honom grundade Fotoskolan, mer än 1200 fotografer, varav många nu återfinns bland Skandinaviens ledande namn.
Utställningen på Malmö konsthall ger en unik möjlighet att stifta närmare bekantskap med mästaren själv. Det är ett tillfälle som inte bör gå förlorat.
Carolina Söderholm
