Språkmaskinernas texter
Ny bok
Friedrich Kittler: "Maskinskrifter. Essäer om medier och litteratur" Översättning av Tommy Andersson, Håkan Forsell och Lars Eberhard Nyman (Anthropos)
Friedrich Kittler, ett av den moderna mediefilosofins verkligt stora namn, introduceras på svenska med essäboken ”Maskinskrifter”, i vilken utgivarna Otto Fischer och Thomas Götselius sammanställt tolv centrala och för Kittler representativa artiklar. Den tyske nytänkarens texter — ursprungligen publicerade mellan åren 1979 och 1996 — förmedlar en bild av mediernas och mediespråkens historiska utveckling, från ”Goethes tårdrivande lyrik” till ”persondatorernas kiselhjärtan”.
I ett förord resonerar nämnda redaktörer kring Kittler och hans medieteorier, som framför allt ägnar sig åt olika kulturella diskursers ”informationssystem” (såsom den västerländska ”alfabetiseringen” av människan). På samma sätt skärskådar han moderniteten i termer av digitala kommunikationskanaler och kulturyttringars ”materialitet”.
Vad Kittler gör, menar Fischer och Götselius, är att granska mediernas egenskaper och undersöka deras härkomst (eller ”genealogi”, för att tala med Nietzsche). Därför intresserar han sig mindre för vad exempelvis ett romantiskt poem ”betyder”, och försöker istället utröna ”vilken roll dikten har i den nya psykologisk-pedagogiska kultiveringsteknik som tog litteraturen i bruk omkring 1800”. Själva grundtanken i Kittlers teorier är alltså att vi, oavsett vad vi tänker och skriver, aldrig står fria från de medier som m ö j l i g g ö r det vi tänker och skriver.
Litteraturens forna skriftmonopol — och de därtill hörande hermeneutiska tolkningsmodellerna — spelar inte längre en mediehistorisk huvudroll, lyder en av Kittlers käpphästar. Med det menar han inte att litteraturen är död, utan att den helt enkelt blivit ett medium bland andra (och till dels undanträngd av den moderna världens bild- och ljudmedier). Och det är just denna förändring och dessa ”andra mediers” huvudsakliga uttryck och innebörder som ligger till grund för Kittlers essäer. Som den sannskyldige kultursemiotiker han är, fylls artiklarna med ett ibland ogenträngligt lager av intertextuella förbindelser och tankeexpanderande länkar till allt från Bibeln och Koranen (”Ärkeängeln måste först upprepa sin befallning för att analfabeten skall kunna bli instiftare av en bokreligion”), via Goethe, Novalis, Balzac och skrivmaskinens grundare, till Laurie Andersons ”paranormala ljudband” och Pentagons konspirationsteoretiska, elektroniska krigföring. Och som brukligt är i den här typen av cerebral argumentation — Kittler hänvisar gärna till kanoniserade husgudar som Lacan, Derrida och Foucault — kan det för en lekman vara svårt att hänga med i de teknokratiska termförteckningarna, eller ens att kritiskt distansera sig till det kittlerska rastret av svindlande associationer och encyklopediskt spridningskraftiga allusioner, referenser och slutsatser.
Men vad som trots allt gör Kittler begriplig också för mer ”traditionellt” litteraturintresserade läsare, är att han är nog så förbunden med den klassiska bildningen som med den postmoderna traditionen.
I så motto tydliggör han läsandets och skrivandets, talets och lyssnandets arter med hjälp av väl grundade exempel från Dante och Mallarmé, Nietzsche och Hoffmann, och visar sig i själva verket vara en både vaken och intelligent (om än en smula dogmatisk) uttolkare av betydelsedigra texter. Särskilt spännande är hans lacanska läsningar av Goethes ”Valfrändskaper” och Bram Stokers ”Dracula” (som i psykoanalytisk mening inte är en vampyrroman, utan en ”fackbok om vår byråkratisering”), liksom essän om Thomas Pynchons väldiga ”Gravitationens regnbåge”, som enligt Kittler är den enda roman som lyckats gestalta andra världskrigets ”egentliga” drivkrafter: skärmyttslingen mellan olika slags teknologier.
Kittler spår som sagt inte någon ”litteraturens död” i sina artiklar, men kan ändå inte undgå rubriker som ”skriftkulturens slut” och ”datoranalfabetismen”, där de digitala koderna och datorernas kommandospråk riskerar att skapa en ny grupp av icke-läs-och-skrivkunniga medborgare. Över huvud taget är Kittlers framsynta spekulationer som regel både rimliga och befriade från all apokalyptisk nonsens, men vad man däremot kan sakna är en något öppnare attityd till möjligheten att det kan existera olika p a r a l l e l l a språkvärldar, och att skotten mellan den renodlat litterära skriften och informationstexten, mellan språket som konstyttring och språket som kommando, trots allt är tätare än vad man får intryck av efter läsningen av ”Maskinskrifter”. Kittlers tendenser att reducera alla typer av texter till dess funktionella kanaler, och att de är ett slags ultimativa resultat av respektive ”språkmaskiner”, är förvisso inte utan poänger. Men går han därmed inte miste om andra — andliga och metaforiska — aspekter på litteraturen, som kanske rentav skulle kunna definiera sig som något fritt i förhållande till den tekniska och materiella omgivningen, och inte bara som en deterministisk ”ghost in the machine”?
Martin Lagerholm
