Supertråkigt på Lister
Serier Daniel Ahlgren: ”Böggänget” (Optimal). ”Supertråken” (Bakhåll) Den outtröttlige listerlänningen Daniel Ahlgren är aktuell med två serieböcker: Böggänget och Supertråken. Båda volymerna med typiska ahlgrenska berättelser om människor vankande i dikeskanterna på livets breda medelväg. Böckerna har en gemensam undertext: Det snudd på politiska manifestet om människans naturliga rätt att hata fotboll, avsky fester och blankt avstå allsång. Envetet, tjurigt och ofta roligt ropar Ahlgren efter individens rättmätiga krav på integritet, denna bristvara i den effektiva standardiseringens tidevarv. Allvarligt talat, risken är stor att allmän ospecificerad tråkighet kan utnämnas till ett socialt funktionshinder. Bollsportskyende personer som har problem med offentliga toaletter kan då exempelvis anses lida av ahlgrens syndrom. Supertråken är en enastående studie av en människa som uppskattar händelselösheten mer än något annat, tecknad i lite pretentiöst bilderboksstuk med en sida per bild. (Detta kallas av någon anledning ofta ”serieroman”.) Men särskilt roligt blir det sällan. Problemet påminner om Roy Anderssons flopp med Giliap, filmen om hopplöshet som var så bra att ingen orkade se den. Supertråken blir kort sagt aningen trist. De trogna läsarna återser en serie från Röja spettet nytecknad och infogad i berättelsen. Böggänget innehåller inga spektakulära avslöjanden om sexuella äventyr - titeln är skolkamraternas öknamn på utanförgrabbarnas ofrivilliga klubb, de fega översittarnas favoritmål för pennalistisk utlevelse. Trotsigt bär de sitt självvalda stigma - ”bögkepsen” och låter sig inte överlistas av glättig skolreseyra. De hämnas rått när tillfälle ges: Att skicka falska lappar med förolämpningar mellan flickorna i klassen är mästerligt tjuvpojkstrick. Inget nostalgiskt skimmer mildrar den nakna elakheten. Boken är en närsynt uppriktig skildring av ett mellanstadieminiatyrhelvete mitt i den bästa av världar. Blivande klassiker. Anders Blomdahl kultur@kristianstadsbladet.se
