Svaren finns i det förflutna
Ny bok
Åke Edwardson: "Winterland" (Norstedts)
När vintern är här landar en ny Winter-bok på bokhandelsdiskarna; novellsamlingen Winterland. Och i de första fem av de elva novellerna är det också vinter, "vintern", tänker Richard i Hitchcock-aktiga novellen Revelj, "vintern är ett kroppsligt tillstånd, ett sjukligt tillstånd".
För så är det, årstiden och landskapet har alltid en bärande betydelse i Åke Edwardsons berättelser, om det så är ett bitande kyligt och juligt vinterlandskap eller förtrollande midsommar. Människorna är en del i en större helhet, där ytterligare en ingrediens – förutom tid och miljö – har avgörande betydelse; historien.
I samtliga elva noveller finns det en knut i det förgångna som måste lösas upp, och när det sker får det oftast tragiskt dramatiska följder. Det kan vara en ungdomsförseelse, förlorad kärlek eller ekonomiska skulder. I Viareggio – bokens sista, längsta och kanske även bästa novell som utspelar sig i restaurangvärlden – mördas en av Erik Winters vänner och vid sidan om sin före detta vän konstaterar Winter att han måste forska i sin väns förflutna, för i det "förflutna låg svaret, det låg alltid där. Det förflutna kastade skuggor som det var mycket svårt att komma undan".
Detta förflutna präglar hela boken. Ingen kommer undan. Även den som eventuellt skulle komma undan sitt rättsliga straff, blir ändå straffad genom att han tvingas bära sin skuld. Men kan då aldrig människan lära sig av detta?
Nej, i Winterland finns inget hopp om mänsklig bättring och även om kommissarie Winter inser att var och en på något vis får bära sitt straff, inser han också att detta ondskans ekorrhjul kommer att fortsätta att snurra och snurra och snurra. I Bryggan (om frikyrkligheten på ön med Sveriges mest berömda brygga, Brännö) sätter Winter in ordet ondska i sitt rätta sammanhang; "det var ett ord som alltid hörde samman med människors handlingar, det svävade inte över landet och stan och öarna som ett väsen, som en ond ande".
Flera av novellerna har välbekante Erik Winter som huvudperson, andra en annan polis och ytterligare någon ingen polis alls. Edwardson har experimenterat med såväl val av huvudpersoner, som av berättarperspektiv och resultatet är inte alltid lyckat. I ett flertal fall blir texterna mest som en slags, korta och rumphuggna deckargåtor, i andra betonar Edwardson mer stämningen än själva gåtan.
Men Edwardson har ett bra språk och som helhet är det en lyckad samling kriminalnoveller, inte minst genom skildringarna av småstaden, som präglas av både trygghet och sjuklig inskränkthet. Inom denna avdelning finns Tro, ett starkt kort om tro, rädsla och hemligheter.
Sune Johannesson
