Svartvit inuti

UNG NOVELL. Hon stod på balkongen och blåste ut såpbubblor över staden. Luften fylldes av dem, och de skimrade och glänste, och hon betraktade dem tyst. De rörde sig stilla i den mjuka vinden, och de speglades i alla hennes färger. De speglades av hennes liv. De var hennes liv.

Hon fortsatte sända ut dem. Det var ingen som såg henne, folket nere på gatan gick i sina egna tankar. Hon försökte få dem att titta upp på henne där hon stod klädd i en tunn vit underklänning genom att ge dem genomborrande blickar, men de ville inte. De ignonerade henne.

Hon ville skrika, men ångrade sig när hon såg den vita svanen som flög genom luften. Hon visste vem det var. Vem svanen var. Den seglade framåt, uppburen av vinden och som hade blivit kall och hård och drog i hennes klänning. Hon var ingen och hon var alla. Hon visste inte vem hon var. Hon visste inte om hon levde. Kanske gjorde hon det. Kanske inte. Hon var så väldigt rädd. Rädd för livet.

Hon lät ännu en såpbubbla segla ut i den blå sommarhimlen och möta en papperssvala.

Han spelade på pianot. Lät fingrarna röra sig lätt över tangenterna och bilda ljud. Bilda toner. Bilda musik. Fönstret stod öppet, vinden svepte in genom rummet. Slet i hans papper som låg på byrån, som låg på stolen, som låg på pianot. Slet i hans bruna hår, slet i honom. Slet i hans själ. Han lät fingrarna fortsätta röra sig över tangenterna så fort de kunde. Han gjorde musik som han aldrig hört förut. Han ville att någon skulle höra honom. Han gick fram till fönstret och såg ut. Det var ingen som såg honom där han stod och håret föll fram över huvudet. Ingen ville se honom. De visste inte ens att han var där. Han var så rädd. Han ville skrika, och såg in i en korps svarta öga och lät vinden ta hans ord med sig neråt till människorna utan ansikten.

– Jag hatar er, hör ni det! Jag hatar hatar hatar er! skrek han ut genom fönstret och kände en kall tår mot kinden som smetade ut den nattsvarta kajalen som kantade hans bruna ögon. Han visste inte om det var vinden som gjorde att han tårades eller om det var han själv. Han var så rädd.

Plötsligt kände han hur en såpbubbla landade på hans hand som låg på fönsterblecket och han tittade åt sidan.

Jag visste inte vem jag var. Kanske var jag den svarta ondskan där jag stod iklädd en lång svart klänning. Kanske var jag bara sorgen. Jag visste inte. Kanske ville jag inte veta. Jag visste ingenting.

Jag såg ner på de fullklottrade vita papprena som låg på bordet framför mig. Jag tog upp ett av dem och rev i tusen bitar och lät bitarna singla ner över staden. Ingen såg något. Folket nere på gatan ville inte se mig. "Idioter" tänkte jag och lät ännu ett papper singla ner över stan i bitar. De togs upp av vinden och flög iväg.

Nästa papper vek jag till en papperssvala. Eller var det ett pappersflygplan? Jag visste inte. Jag föredrog att kalla det svala. Jag lät den flyga på vinden över staden. Den var så vacker där den avtecknade sig mot den blå himlen. De svarta tecknen syntes inte på den nu. Jag hade glömt vad där stod. Jag brydde mig kanske inte heller. Det var då. Nu är nu. Sen är sen. Tror jag.

Plötsligt bröts tystnaden som bestod av billjud och skratt och prat av ett skrik. Någon skrek någonting. Jag vände mig och såg åt sidan.

De såg på varandra. Flickan med såpbubblorna såg på pojken med skriket och på flickan med papperssvalorna och pojken med skriket såg på de två flickorna och flickan med papperssvalorna såg på flickan i vitt och pojken med det bruna håret. De såg på varandra.

– Ser ni mig? sa flickan i svart och de andra nickade.

– Hör ni mig? undrade den unge mannen och drog undan håret från ansiktet.

– Vill vi se varandra? sa flickan med såpbubblorna och de andra nickade.

– Vem är jag? undrade flickan i svart och pojken med skriket log.

– Vindflickan i svart, sa han.

– Papperssvalornas drottning, fortsatte flickorna med såpbubblorna. Vad vill jag?

– Du vill synas. Du syns, jag lovar, svarade flickan med papperssvalorna.

– Vad vill vi? Vad är vi? undrade pojken som kände att han hade kvar tåren på kinden.

– Jag tror... jag tror vi bara vill ha en identitet, svarade flickan med såpbubblorna och drog handen genom sitt svarta hår.

– Jag tror vi är... jag tror vi är... jag tror bara vi är, svarade den unga kvinnan i svart och tog undan sitt blonda lockiga hår från ansiktet.

– Jag är fortfarande rädd, sa pojken.

– Jag med, svarade den unga kvinnan med såpbubblorna.

– Vi kan vara rädda tillsammans, sa flickan i svart och de märkte att folk såg upp på dem från gatan och hur vinden ryckte tag i deras hår och de log försiktigt.

Tove Lindén

Fakta/

Tove Lindén, Degeberga, deltog med "Svartvit inuti" i höstens novelltävling – kategori 2 (född 1988-90) – arrangerad av Stadsbiblioteket och Kristianstadsbladet.