Sverige och Tyskland - stolthet och fördom
Det är bra att kunna främmande språk. När jag häromdagen köpte en skjorta fick jag en liten parfymflaska på köpet. Om expediten kunnat franska hade hon nog inte givit mig flaskan med påskriften ”pour elle” (för henne). Men nu kunde hon uppenbarligen inte franska, och förmodligen inte något annat främmande språk heller.
Så är det ofta i Tyskland, liksom i andra stora länder, som Frankrike, England och USA. Och det är ingenting att förvånas över. Om man talar ett världsspråk av födsel och ohejdad vana är incitamenten att slita med främmande språks glosor och grammatik naturligtvis inte särskilt stora.
Tyskland är stort, och språkkulturen är därefter. Det märker man bland annat om man tittar på engelskans ställning. Trots att Västtyskland sedan 1945 varit oerhört nära knutet till USA har den amerikanska engelskan inte lyckats penetrera samhället lika mycket som i Sverige. I Tyskland är till exempel dominansen av amerikanska filmer och tv-program inte lika kraftig som i Sverige, och dessutom dubbas allt till tyska.
Kanske är det denna skillnad som ligger bakom en stark tysk fördom om Sverige, nämligen att vi skulle vara världens mest amerikaniserade folk. Naturligtvis har jag försökt värja mig mot denna orättvisa och kränkande karaktäristik av faderlandet.
”Hellre öppenhet mot andra kulturer än nationell självupptagenhet”, brukar jag mumla för mig själv när frågan är på tapeten. Och därmed har jag kontrat en tysk favoritfördom om svenskar med en svensk favoritfördom om tyskar. För visst är det en spridd uppfattning att tyskar betraktar sitt land som världens centrum och förväntar sig kunna fråga efter vägen på tyska i Strömstad och att kunna betala med tyska pengar på ICA i Hultsfred.
Men under senare tid har jag börjat undra om inte tyskarnas fördomar om oss faktiskt är mindre tokiga än våra fördomar om dem. För kan man verkligen tala om öppenhet mot andra kulturer, när nästan all input kommer från USA?
Trots att Tyskland är ett stort land i vår omedelbara närhet är ju (samtida) tysk litteratur, musik och filmkonst i stort sett okända storheter. Och det är nog större chans att en svensk student vet var San Fransisco ligger än att han kan peka ut Greifswald (som ändå en gång varit svenskt) på en blindkarta.
Och samtidigt är tyskarna långt ifrån från att blunda för svensk kultur. Henning Mankell och Marianne Fredriksson är två populärlitterära giganter i Tyskland, och vad gäller den seriösa litteraturen är till exempel Lars Gustafsson och P-O Enqvist ytterst välkända. På vanlig tysk radio har jag flera gånger hört svensk musik som framförts på svenska, och nyhetsrapporteringen från Sverige i tyska medier är långt ifrån dålig.
Denna asymmetri – som naturligtvis är helt obegriplig om man betänker att Sverige är ett ynkligt litet land vid nordpolen, medan Tyskland är en europeisk stormakt – har fått mig att tänka om vad gäller teorin om stora och små länders förhållande till omvärlden.
Samtidigt som det kan vara möjligt för stora länder att ignorera omvärlden kan landets storlek också göra det möjligt att vara öppen mot andra kulturer. För det första är det svårt att i stora länder uppleva kulturimport som ett hot. Svensk popmusik kan helt enkelt inte hota den tyska schlagern, och därför finns det ingen anledning att mota bort den.
För det andra är det bara i stora länder som den kulturella marknaden är stor nog för verklig mångfald. I ett land med 80 miljoner invånare kan det gå att få ekonomi i utgivning av svensk lyrik, men i lilla Sverige finns det sällan plats för tyska lyriker.
Så frågan är var den kulturella öppenheten mot omvärlden är störst. Är det i ett land där parfymprover förväxlas till följd av bristande språkkunskaper hos expediterna på klädvaruhusens herravdelningar, men där man också emellanåt spelar svensk musik på radion – eller är det i ett land där man ivrigt firar amerikanska helgdagar, samtidigt som man är totalt avskärmad från kulturen i grannländerna?
Magnus Nilsson