Två unga utan ironi

Ny bok

Mattias Alkberg: "Göta kanal" (Wahlström & Widstrand)

Anna Jörgensdotter: "Home-comingqueen" (Bonniers)

Vid tiden för debutromanen Pappa Pralin (2002) var Anna Jörgensdotter bosatt i Malmö. Nu är adressen Sandviken. Märkligt, kan tyckas, och masochistiskt. För det var där hon föddes 1973. Där hon växte upp och längtade bort. Från Domus, Folkets Hus, radhuslängor.

Fast kanske signalerar titeln på hennes andra bok, Homecomingqueen, en verklig hemkomst, till skillnad från den mera tillfälliga återkomsten? Det är ingen roman denna gång, men en tillgänglig diktsamling med berättande inslag. Poplyrik med rockcitat. Raka puckar, yviga gester, jag-poesi. Och en vansklig genre.

Lejonparten utspelas nämligen i poetens pubertet, som hade tiden därefter aldrig funnits. Hur upphäva distansen, eliminera filtret? Jörgensdotter lyckas, utan att bli vuxenpatetisk, hålla omedelbarheten levande och återuppväcka dåets intensiva nu-känslor.

Till lokalfärgen kan läggas bandy med SAIK och "Jernverket tornar i bakgrunden". Och till tidsfärgen hör Cosby, Falcon Crest och Tjernobyl. Rosa väggar i flickrummet och rosa läppstift till blå kajal en discokväll med tre tryckare. Rockstjärnor i Starlet och "jag är tolv vårar". Men hur var det med Salomonväskan och den midjekorta skinnjackan?

Dikten är tyngre än sina markörer och spegeleffekter. Inte tidlös, ty denna typ av litteratur förutsätter förekomsten av en kommersiell ungdomskultur, men i en avgörande mening sann gentemot sig själv. Trogen ytan och djupen. "Jag går i sexan/ Jag har världens fulaste frisyr", kan en långdikt börja och via uppbrottet från Kyrkans Ungdom och ett benhårt "ni fattar ingenting!" sålunda avslutas: "Jag går i sexan/ Jag är rädd hela tiden".

Det handlar explicit om begynnande tonår, bröst och finnar. Om chips och mamma, konserter, killar och kärlekar. Och senare, vid hela sexton, om att vara skitfull och fri, osårbar och oslagbar, om att få kräkas och skratta tillbaka. För vilka har tidigare skrattat eller, värre, lett överseende? De andra, oavsett ålder. Man är ensam som ung, grymt ensam, och, kanske, särskilt ensam som flicka, ung kvinna. Duger aldrig, brottas alltid med ängslan och oron, underläget och det taskiga självförtroendet. Man är bildligt och ofta nog bokstavligt "en liten människa på världens största skolgård".

Om detta att trots förtryck och hinder ta sig rätten "till sina egna ord" skriver Mattias Alkberg övertygande i Göta kanal.

Liksom Jörgensdotter tycks han slå ur ett fundamentalt, liksom konstituerande underläge. Född 1969, idag bosatt i Luleå, har han dock kommit ett pinnhål högre på den litterära utvecklingsstegen. Så högt att han nu, framme vid sin fjärde och digra diktsamling, kan mäta sig med Göran Greider, Kristian Lundberg, Lars Norén, Göran Sonnevi. Alltså poeter som hela tiden ligger poetiken nära och ständigt perforerar gränsen mellan dikt och liv.

Alkbergs dikter kan se ut som anteckningar, förströdda, nedkastade i förbigående, närmast prosaiska. Men de är, för att tala rockspråk, djävulskt tajta, fastän skenbart frampratade i grunden oerhört förtätade. Och rockspråk talar man gärna med Alkberg, låtskrivare och sångare i den uppmärksammade gruppen The Bear Quartet.

Dikterna rockar däremot, tack och lov, inte det minsta. Snarare är de metapoetiska och metafysiska, i stort sett befriade från metaforer och liknelser, försåtligt intima, dialogfilosofiska, som vore Alkberg i färd med att upprätta ett successivt växande samtal med det "du" som kan vara jag men lika gärna en fru eller ett barn, ja vilken annan familjemedlem som helst – eller Gud.

Lika snabbt som läsaren vinner diktarens förtroende och invaggas i trygghet, lika snabbt rycks mattan undan. Du kan, lika lite som på Stig Larsson, vars inskjutna bisatser, snacksalighet och bindeord, skamkänslor och skälvande närmande till (vardags)heligheten diktaren anammat, lita på Alkberg. Eller? Paradoxalt nog kan du det.

För även om han synes frossa i det ojämlika förhållandet mellan suveränen och slaven, författaren och läsaren, och gång efter annan låter ana att litteraturens väsen är konstruktionens, fiktionens, så lyser smärtan och sorgen, ensamheten och kärleken rakt igenom de eleganta turneringarna. Ett helvete, vare det sedan familje-, klass- eller samhällsbaserat, uppenbaras jämsides med bikten, nåden, solidariteten. Och döden inristas.

Två unga som, alldeles utan ironi, tror på den ojämna högermarginalens förmåga till kommunikation och allvar. Diktåret kunde knappast börjat bättre.

Jan Karlsson