Vår kulturs äldsta rötter

Ny bok

Sture Linnér: "Europas ungtid: Nedslag i Europas kulturhistoria fram till ca 500 f Kr" (Wahlström & Widstrand)

Sture Linnér, professor och fil dr i grekiska språket och litteraturen, är en våra främsta kännare av antikens Hellas och dagens Grekland. Under senare år har han bl a publicerat "Mulåsnan på Akropolis " (1996) och översatt Prokopios "Vandalkrigen" (2000). Senast utgav han en försvarlig tegelsten om drygt sexhundra sidor om den allra äldsta perioden i Europas kulturella historia: Europas ungtid. (Boken är rikt illustrerad.)

Idag accepteras allmänt tanken att den antika grekiska kulturen inte uppstod av sig självt. Dess rötter sträcker sig långt tillbaka i tiden, ända till de första civilisationernas gryningstid. Europa föddes, kan man tillspetsat säga, utanför Europa: i det gamla Egypten och borta i Mesopotamien, där sumerer, assyrier, babylonier och andra folk skapade förutsättningarna för den kulturella och vetenskapliga utvecklingen i den grekiska intressesfären. Linnér skildrar den grekiska, och därmed den europeiska, kulturens rötter i förkristna civilisationer. Men han invänder mot Martin Bernals teser, framförda i "Svart Athena" (1997), som vill hävda att hela den klassiska civilisationen egentligen i allt väsentligt är afroasiatisk. För Linnér tillkommer med grekerna något nytt, något unikt, som varken funnits för eller senare.

"Europas ungtid" är ett rejält stycke arbete, kunnigt och välskrivet, en ren njutning att läsa, men samtidigt faller den väldiga texten lite isär. Grundproblemet är nog att Linnér greppar över så mycket, både tidsmässigt och ifråga om vetenskapliga discipliner. Han är medveten om det själv och säger på mer än ett ställe, att det är trist att han nu så abrupt måste avbryta ett resonemang och gå vidare.

Tanken med "Europas ungtid" är väl tvåfaldig: att uppdatera allmänhetens kunskaper om fornkulturerna och att visa på det oerhörda inflytande, som den antika kulturen utövat och utövar på senare tiders konst och litteratur.

Hur mycket vet vi egentligen om våra antika rötter? Linnér framhåller att våra kunskaper bygger på fragmentariska och många gånger tillfälliga fynd. Också när skriftliga dokument finns, och de är egentligen inte så många, riskerar vi i våra tolkningar att överbetona dessa enstaka fynd. Dessutom görs ständigt nya, häpnadsväckande upptäckter: så sent som 1995 gjordes revolutionerande upptäckter i forntidens Troja, för att ta ett exempel. Välkända texter, som Homeros', diskuteras och omtolkas ständigt i ljuset av nya fynd .

Till bokens intressantaste avsnitt hör ett om Italiens mystiska, ännu mycket ofullständigt kända folk, etruskerna, vars språk och ursprung fortfarande är en besvärande gåta. Ett "tungt" avsnitt om förhållandet mellan den minoiska kulturen på Kreta och den mykenska på det grekiska fastlandet, utgör något av bokens nav. Här resonerar Linnér fint om handelns och sjöfartens betydelse för kulturspridningen. Östra Medelhavet och landområdena runt det, har varit platsen för livlig kommersiell verksamhet och kulturellt utbyte under längre tid än vi vanligen föreställer oss.

Mest spännande är dock de sidor, där Linnér skriver om Mesopotamiens och Orientens inflytande på den grekiska kulturen. Både Homeros och Bibeln har sina rötter i den sumeriska och babyloniska epiken; grekisk tideräkning, matematik, astronomi, religion, ordförråd och musik mottog avgörande influenser från Österlandet. På ofta krokiga och snåriga vägar möts impulser från vitt skilda kulturkretsar i det Hellas, som ska lägga grunden för Europas kultur, vilket kan vara något att ha i minnet i dessa tider av polarisering mellan Öst och Väst.

Det är oerhört svårt att på begränsat utrymme göra rättvisa åt en så oerhört rik bok som "Europas ungtid". Inte nog med att den redogör för historiska skeenden i stora och svepande drag, Linnér dyker också på djupet i såväl konst, arkitektur och litteratur som filosofi. Poeter som Archilochos och Sapfo, filosofer som Herakleitos, Pythagoras och Anaximander, härskare som Nestor och Agamemnon - alla får de plats och ges en livfull och sympatiskt inkännande skildring.

Från sumererna och Mesopotamien har vi mot bokens slut kommit fram till Rom och dess äldsta tid, kungatiden. Om denna tid finns mycket sägner, myter och sagor. Linnér ställer nu denna mytologiska bild mot vad vi faktiskt vet utifrån arkeologiska fynd. Romulus och Remus, och Roms andre kung, Numa Pompilius - vad vet vi egentligen om dem? Vad är myt, vad är sanning om Roms grundläggningstid?

"Europas ungtid" är ett fantastiskt arbete om vår kulturs allra äldsta rötter. Innehållsligt är det en ganska tung bok, men Linnérs lätta och flyhänta stil gör, att faktiskt också den som knappt vet var Kreta ligger kan ge sig i kast med denna fascinerande tid.

Kaj Svensson