Vårt behov av historia
KRÖNIKA. Två gånger om året kommer bokförlagens samkatalog och jag förvånas varje gång över den strida strömmen av historisk litteratur. Finns det verkligen avsättning för alla dessa titlar? Hur mycket mals ned i makulaturgraven?
Bokförlag är oftast kommersiella företag, så fanns det inte avsättning skulle utgivningen krympa. Men jag fortsätter att förvånas, inte minst när det gäller litteratur om andra världskriget. För 12 år sedan recenserade jag min första bok om detta krig och trodde redan då att marknaden var mättad och att Ivor Mantanles bildverk Andra världskriget var en onödig bok.
Andra världskrigets dragningskraft på läsarna har flera förklaringar. Vårt land slapp krigets fasor och vi har alltsedan dess en kluven inställning. Det var skönt att skonas, men var vi inte väl fega och anpassliga efter den stormakt som för tillfället satt med trumf? Inte minst de nya generationer, som växer upp och inte har några egna minnen från kriget, funderar över detta. Sedan är det inte bara fråga om böcker. Filmer stöttar bokutgivningen och vice versa.
Men det har börjat komma böcker i stora upplagor också för tider som tidigare varit ganska förbisedda. Jan Guillou har haft framgång med sina medeltida riddarromaner liksom han tidigare hade med sina agentromaner. Herman Lindqvist har gjort ett längdsnitt genom historien jämförbart med Carl Grimbergs Svenska folkets underbara öden, låt vara att Grimberg var mera hemmastadd i sin tids forskning än vad Lindqvist är.
Och så har medeltiden lockat fler än Guillou. Det började med Maja Hagerman som 1996 fick Augustpriset för Spåren av kungens män som vidarebefordrade ny forskning om tidig medeltid till en större allmänhet. Fackhistoriker som Dick Harrison och Lars-Olof Larsson har fortsatt och skrivit om Birger Jarl och hans ättlingar, Digerdöden och Karl Knutsson Bonde respektive Engelbrekt och Gustav Vasa och också de belönats med Augustpriset. Stormaktstiden har dragits fram ur sin malpåse av framför allt Peter Englund, men även av Göran Rystad och Bengt Liljegren som presenterat något nyss så otidsenligt som biografier över Karl XI och Karl XII.
Nya förlag som det lundabaserade Historiska Media och Svenskt Militärhistoriskt Bibliotek har gjort sitt för att täcka luckor och se möjligheter. Och vi får inte glömma statens satsning ”Levande historia” med fokus på nazismens judeutrotning. Men det är konstigt att vi inte fått någon uppföljning vad gäller kommunismens illdåd!
Själv har jag arbetat som historielärare i 33 år och i klassrummet har jag inte märkt så stora förändringar. Det finns liksom det alltid har funnits en minoritet med ett genuint intresse för historia och en annan minoritet som tycker ämnet är tråkigt. Sedan har vi mittfältet som undrar varför vi ska läsa om skånsk medeltid, när andra världskriget är så mycket mera dramatiskt. Det är i mittfältet slaget står, det är där det finns proselyter att värva.
Mitt intryck är, att historieintresset växer med åldern. Det är inte tonåringarna som i första hand läser Herman Lindqvist. I min ålder har vi väl lite till mans beklagat, att vi inte passade på att fråga äldre släktingar om gamla tider medan det fanns möjlighet till det. Kanske för att bättre förstå oss själva, kanske av ren nyfikenhet.
Nytta eller nyfikenhet-nöje. Därom har de lärde länge tvistat. Men för mig är det inte fråga om något antingen eller. Historien upprepar sig sällan, men historiska kunskaper förbättrar våra möjligheter att förstå den tid vi lever i.
Historia kan missbrukas men också hjälpa oss att undvika en del dumheter som tidigare generationer gjort. Sedan är det så rasande roligt att läsa om gamla tider. Men det är förstås en fråga om tycke och smak.
Anders Bojs
