Våta äventyr i Orienten

Ny bok

Iselin C Hermann: "Där månen ligger ner" Övers. Ninni Holmqvist (Norstedts)

Världslitteraturen kryllar av kittlande kärleksäventyr och resor till exotiska länder – inte sällan i kombination. Så är det också i danska lindanserskan, skådespelerskan, författaren med mera Iselin C Hermanns andra roman Där månen ligger ner, som nu föreligger på svenska. Huvudpersonen, den amerikanska journalisten Samia, överger sin partner för Orienten, närmare bestämt Damaskus i Syrien. Där föddes hon av diplomatföräldrar och levde de första månaderna av sitt liv, tillbaka dit dras hon av någon osynlig men obetvinglig kraft.

Den som läst Hermanns debut, brevromanen Prioritaire, känner igen hennes vurm för romantisk och förbjuden kärlek. Här tar den sig dock betydligt köttsligare uttryck. Väl installerad i Damaskus möter Samia den mystiske, berömde oud-spelaren Jameel (namnet betyder "vacker"). Hans ögon lyser som en sommarhimmel ur ett solbränt ansikte, hans täta och mörka ögonfransar tycks henne nästan vara slöseri på en man. Jameel har hästsvans, och är förmodligen den ende mannen i Damaskus med rakad överläpp. Han går omkring i sidennattrock i sitt nästan kitschigt smakfullt orientaliska hem och talar om musik som organiska förlopp, och om ett energifält mellan sig och Samia.

Men hon möter också en arabisk Clark Gable; en bredaxlad och självsäker man med – för att fortsätta hår-karakteristiken – vältrimmad mustasch och grå tinningars charm. Den förre kysser henne varsamt i mungipan och knävecket och älskar med henne med omslutande blick, den senare ger henne behärskat och metodiskt multipel orgasm. Konflikt.

Varningslampan för tantsnusk blinkar med andra ord illrött. Personligen går jag inte igång sådär besinningslöst på vare sig Iglesias- eller Gable-Orient Lovers. Men det är en fråga om smak och läggning. Det kan nog vara lite ljuvligt för en viss läsarkategori att få ge sig hän åt omöjligt romantiska och stereotypa våta drömmar. Och varför inte? Det är bara svårt för oss andra att få förtroende för texten.

Något jag inte kan säga om bokens andra beståndsdel, skildringen av livet i Damaskus.

[Folk] handlar, pratar, väntar, tiger. De är tillsammans och vill varandra något. […] Allt är så motsägelsefullt här: Å ena sidan den stora vänligheten, det att folk vill varandra något, å andra sidan de stängda fönsterluckorna, de avvisande fasaderna: det arabiska huset.

I sina observationer kommer Iselin C Hermann i närheten av sin landsman, journalisten och reseskildraren Carsten Jensens mästerligt målande och analytiska reseskildringar i österled. Den delen av Där månen ligger ner blir sålunda en trovärdig inblick i arabisk kultur och mentalitet "på hemmaplan". Visserligen saknar jag en problematisering av den arabiska världens hårresande syn på västvärlden och västvärden, på USA, Israel och judar. Men det är inte min uppgift att kritisera Hermann för vad hon inte har skrivit.

Tantsnusket kan alltså till nöds accepteras, och platsens prosa är riktigt förtjänstfull. Tyvärr fungerar kombinationen inte alls. Boken står och väger mellan reseskildring och roman, utan att någonsin smälta ihop till något högre helt. Och på slutet går de romantiska flosklerna definitivt över styr.

Den som har läst hennes förra roman blir inte förvånad över den lika totalt osannolika upplösningen i Där månen ligger ner. Här är det rena melodramat. Man säger att verkligheten överträffar dikten.

Nå, här överträffar dikten verkligheten så flagrant att det hela i slutänden blir stört omöjligt att ta på allvar. Fast som sagt, man har på kuppen fått en god inblick i den arabiska orienten.

Thomas Lunderquist