Visst kom modernismen till Sverige

NY BOK. I boken Svensk litterär modernism driver Peter Luthersson tesen att modernismen – som i all litteraturhistorieskrivning uppfattas som 1900-talets absolut centrala estetiska riktning – aldrig kommit till Sverige. Som provokation är boken lyckad. Och Lutherssons analyser av svenska modernistiska nyckelpersoner som Pär Lagerkvist och Karl Vennberg är mestadels både nydanade och övertygande. Fast tanken att de svenska modernisterna inte skulle vara modernister är svårt att smälta.

Termen modernism används ofta utan större precision, och det inte bara till vardags, utan även i vetenskapliga sammanhang. Luthersson är en av få svenska litteraturforskare som tagit detta problem på allvar och i avhandlingen Modernism och individualitet: En studie i den litterära modernismens kvalitativa egenart från 1986 (samt därefter i en rad vetenskapliga artiklar) har han försökt utarbeta en fungerande modernismdefinition.

Denna kan i korta ordalag sammanfattas såhär: Modernismen är en estetiskt formulerad reaktion på det moderna samhället. Denna reaktion är negativ. Modernisterna upplever moderniteten som individualitetsfientlig och mobiliserar därför ett kraftfullt individualitetsförsvar, som framför allt riktar sig mot symbolen för den avindividualiserade moderna människan – borgaren. Modernisterna har alltså inte enbart estetiska målsättningar, utan företräder en civilisationskritik som mynnar ut i kravet på en radikal omgestaltning av hela samhället och skapandet av en ny människa.

I sin nya bok har Luthersson undersökt vad som skrevs om modernismen i Sverige under 1900-talets första decennier. Slutsatsen att modernismen aldrig kom hit grundar han på att våra ledande hemmamodernister – Luthersson anför härvidlag främst Pär Lagerkvist och Karl Vennberg – aldrig tagit till sig den kontinentala modernismens idéarv.

Istället har modernismen betraktats som en uppsättning stilgrepp som kan användas för att genomdriva en helt och hållet inomlitterär modernisering. Och de stackare som verkligen begripit sig på modernismen och försökt smuggla in litet av den äkta varan – Luthersson pekar bland annat på Ola Hansson, Gustaf Otto Adelborg och Gösta Adrian-Nilsson – har konsekvent motarbetats och mobbats av de officiella modernismentreprenörerna.

Lutherssons beskrivning av den svenska modernismen är inte bara provocerande, utan också övertygande. De svenska modernisterna (åtminstone de som kommit att kanoniseras) har aldrig haft andra ambitioner än att avskaffa rimmen och begripligheten i diktkonsten, och detta är någonting som verkligen skiljer Lagerkvist och Vennberg från Marinetti och Majakovskij. Men det innebär inte att de förra inte var modernister.

Lutherssons modernismdefinition är snäv. Ja, den är faktiskt så snäv att man kan ifrågasätta ens om den är självklart tillämplig på de kanoniserade europeiska modernister som stått modell för själva definitionen.

Individualitetsförsvaret finns utan tvekan hos många modernister. En av dessa är Majakovskij, som ofta gav jaget rejält svängrum i sina dikter. Men samtidigt företräder han – bland annat i dikten Sovjetpasset – en stark kollektivism som självklart samsas med jagexpansionen.

Många modernister är antiborgerliga, men ofta på högst olikartade sätt. Medan Brecht företräder en revolutionär socialistisk antiborgerlighet, är till exempel TSEliots antiborgerlighet närmast att betrakta som aristokratisk, och dessa båda inställningar har egentligen inte mycket gemensamt.

Dessutom finns det faktiskt också proborgerliga inslag i den kontinentala modernismen. (En del italienska futurister klädde sig till exempel under en period gärna i tweedkostym och plommonstop för att markera samhörighet med den moderna borgerligheten i Londons finanskvarter.)

Vad gäller modernismens modernitetsfientlighet kan man bland annat peka på att många modernister – däribland såväl Baudelaire som de flesta av futuristerna – inte enbart beklagade sig över det moderna samhället, utan även uttryckte tydlig begeistring. Inte heller Lutherssons (från Peter Bürger inlånade) idé om modernismens sociala målsättningar – det vill säga att modernisterna inte begränsar sin förändringslusta till estetikens område, utan kräver en total omgestaltning av samhället – är självklar. Snarare tvärtom. Till exempel är jag inte helt säker på att jag håller med om Lutherssons tvärsäkra påstående att Lagerkvist hade fel när han hävdade att kubisterna enbart ville förnya konsten och inte hade några politiska eller sociala ambitioner.

Det avgörande problemet med Lutherssons tes att modernismen aldrig kom till Sverige ligger emellertid inte i en allt för snäv modernismdefinition, utan i avsaknaden av ett genuint historiskt perspektiv på undersökningen. För även om Luthersson börjar sin bok med ett slags historistisk programförklaring, i form av en hänvisning till Borges tes att man inte kan skriva Don Quiote två gånger, är hans modernismbegrepp egentligen ahistoriskt.

Att modernismen i Sverige – som Luthersson så tydligt demonstrerar – kom att betraktas som en stil och inte som ett estetiskt/politiskt program beror på att riktningen här omgående internaliserades i en borgerlig litterär institution.

Och med tanke på den intellektuella och kulturella spänstigheten inom den svenska borgerligheten under första halvan av 1900-talet är det alltså knappast konstigt att de svenska modernisterna valde elfenbenstornet istället för barrikaderna.

Detta är en utveckling som man måste försöka förstå med hjälp av en socialt och historiskt inriktad analys. Att den svenska modernismen inte ser ut precis som modernismen såg ut i andra länder några år eller årtionden tidigare betyder inte att fenomenet gjort halt vid svenska gränsen, utan att det är historiskt föränderligt.

Modernismen är en tradition som (liksom alla andra traditioner) avgränsas på tämligen godtyckliga grunder – till exempel genom stilistiska drag (avvikelser från realistiska berättarkonventioner) eller tid och rum (1800- och 1900-talen, Europa och Amerika). Inom denna tradition finns en hög grad av variation, vilket naturligtvis beror på att olika modernistiska manifestationer skapats under radikalt olika betingelser vid olika tidpunkter och på olika platser.

Att Pär Lagerkvists Ordkonst och bildkonst ser annorlunda ut än den italienska futurismens manifest, behöver alltså inte – som Luthersson påstår – innebära att Lagerkvist inte är modernist, utan bara att de materiella och ideologiska omständigheterna i Sverige var annorlunda än de i Italien och att de båda ländernas modernismer därför kom att skilja sig åt.

Dessutom var faktiskt inte den svenska modernismen riktigt så homogen som Luthersson påstår. Hans hjältar (Strindberg, Hansson, Adelborg, Conradsson etc.) var inte de enda svenska företrädarna för en modernism som inte stod på formalistisk grund.

Bland de arbetarförfattare som under slutet av 20- och början av 30-talet gav modernismen dess första riktiga genombrott i Sverige fanns till exempel tydliga ansatser i riktning mot en politiserad socialistisk modernism. Och dessa ansatser övergavs inte definitivt förrän en bra bit in på 30-talet, när det stod klart att den socialdemokratiska arbetarrörelsen lämnat kulturpolitiskt walk over och därigenom förvisat proletärförfattarna till en borgerlig kulturmiljö.

Detta intressanta skeende kommenterar emellertid inte Luthersson, som av någon outgrundlig anledning valt att i stort sett ignorera arbetarmodernisterna.

Att kalla Svensk litterär modernism för ett epokgörande verk kan kanske uppfattas som en överdrift. Men faktum är att Luthersson presenterar en tolkning av en av de viktigaste litterära strömningarna under förra århundradet som är både intressantare och rimligare än den gängse berättelsen om modernisterna som den svenska litteraturens hjältar – de som bröt den kulturella isoleringen och förde in en fläkt av den stora världen i vårt nordliga kulturlandskap.

Sen får man använda denna tolkning som man vill. Som bevis för att det inte finns någon svensk modernism håller den inte. Men däremot övertygar den om att våra hemmamodernister var ett ganska tamt och trist gäng, som aldrig förmådde utveckla ens en bråkdel av den estetiska och politisk kraft som man kan finna hos de kontinentala avantgardisterna.

Magnus Nilsson