Allt liksom bara pågår

Publicerad 30 mars 2020

Detta är en recension i Kristianstadsbladet. En recension är en kritikers bedömning av ett konstnärligt verk.

Sufjan Stevens tillsammans med Lowell Brams.Foto: Asthmatic Kitty

Lowell Brams – jo, visst är det samma Lowell som på Sufjan Stevens sorgsna mästerverk till skiva från 2015, "Carrie & Lowell". Styvpappan Lowell som blev en stabiliserande kraft i hans liv och även efter skilsmässan och Sufjans mors död har fortsatt att vara det.

Tillsammans startade de skivbolaget Asthmatic Kitty och det var också där som "Carrie & Lowell" gavs ut. Under årens lopp har de skapat musik tillsammans, massor av låtar som jammats fram – "90 procent låter hemskt, men 10 procent är magiskt", lär Stevens själv ha sagt.

Annons

Men frågan är om de där tio procenten verkligen är så magiska för några andra än Sufjan Stevens och Lowell Brams? Den som väntar sig något i stil med "Visions of Gideon" från filmen "Call me by your name" lär exempelvis bli grymt besviken. Mest liknar projektet dessvärre ett slags uppdaterad version av Ralph Lundstens new age-kompositioner från 70-talet.

Allt är i princip helt instrumentalt och liksom bara pågår och pågår i 21 långa låtar. Det är naturligtvis inget "fel" på musiken, om man gillar den här sortens experimentellt new age-flum. Men frågan är om Sufjans och Lowells starka relation verkligen hade behövt manifesteras för omvärlden via ett skivsläpp?