Anttila bryter normen

Den egensinniga göteborgaren pendlar mellan högt och lågt i sina texter. Hans energi har jämförts med Håkan Hellström, andra recensenter har hittat likheter med Kent och Thomas Di Leva. Men han värjer sig för inspiration från andra och jobbar allra helst helt själv. Det är snarast en nödvändighet.

– Det känns som om andra människor lortar ner mina låtar när de lägger sig i. Jag vill att min musik ska vara en exakt avgjutning av mig själv för att kunna stå för det hela vägen, säger han. Kristian Anttila släppte sitt första album "Natta de mina" för två år sedan och har sedan odlat en väldigt egen stil. Han beskriver sig själv som en ensamvarg som inte hör hemma någonstans varken fysiskt eller psykiskt. Det kan man höra i hans musik, menar han.

– Eftersom jag inte känner någon gemenskap med någonting är jag heller inte rädd för att bryta normer, för jag har ingenting att förlora. Jag har ingen krets att bli utesluten från. Det är väl samma analys som har gjorts på brottslingar. Man står utanför. Den kompromisslösheten har gett honom många hängivna fans som delar känslan av utanförskap och tar hans musik till sig. Och framförallt tolkar hans texter. Själv säger Kristian Anttila att han aldrig har någon färdig idé när han sätter sig för att börja skriva.

– Jag bara sätter ned pennan och låtar den skena vart den vill. Men jag har min tillvaro och mitt liv i ryggen. Fast gränsen för var mina konkreta livserfarenheter går blir allt suddigare, för jag förväxlar mitt eget liv med mina låttexter, säger han och skrattar.

– Jag tror att den gränsen ska förbli ganska suddig också. För lyssnaren behöver tolka texterna själv för att få känna sig delaktig.

Mikael Forsell

noje@kristianstadsbladet.se