Bara en storslagen mellanfilm
Sagan om de två tornen. Regi: Peter Jackson. I rollerna: Elijah Wood, Viggo Mortensen, Orlando Bloom, Bernard Hill, Ian McKellen, Cate Blanchett, Hugo Weaving, Miranda Otto. Längd: 2 tim 59 min. Tillåten från 11 år.
Säga vad man vill om Peter Jackson, men han vet hur man ska inleda en film. I Sagan om ringen brakade det loss med massiva stridsscener; nu, ett år senare, inleds Sagan om de två tornen med att Gandalf faller tillsammans med Morias eldmonster, balrogen, de två fortfarande kämpande, ner, ner, ner, i ett gruvschakt som mynnar i en grotta där en mörk, trolsk, underjordisk sjö väntar på att få omfamna dem.
Det är värkande vackert, det är årets filmscen, och om du inte haft höga förväntningar på denna den andra filmen i trilogin förut så har du det nu.
Sagan om de två tornen består av tre parallella historier. Vi följer Frodo och Sam på deras väg mot Domedagsklyftan. Samtidigt sker uppladdningen inför slaget vid Helms klyfta, där Sarumans Uruk-hai ställs mot en människoarmé med Aragorn, Legolas och Gimli. Slutligen har Merry och Pippin flytt från sin fångenskap, och nu måste de få de märkliga enterna att dra i fält mot Sarumans högkvarter, ett av titelns två torn.
När jag tänker tillbaka på Sagan om ringen har mina ursprungliga invändningar mot filmen förbleknat, och det som finns kvar är allt det som gjorde filmen till ett unikt äventyr.
Jag fruktar att det blir tvärtom med Sagan om de två tornen. Svagheterna är tydligare här, Jackson gör några oförlåtliga misstag som äventyrar hela hans gestaltning. Värst är hans misshandel av dvärgen Gimli. Jackson har satt på honom en pajashatt och reducerat honom till en lustig sidekick där skämten alltid går ut på att han är liten. Skratten blir generande enkla (oj, Gimli når inte över muren) och kommer på helt fel ställen – larvandet med Gimli lyckas nästan förstöra hela det episka slaget vid Helms klyfta.
En annan regissörstavla är några partier som sänker tempot till den grad att filmen i princip börjar backa. En lång episod med Cate Blanchett och Hugo Weaving känns som en trailer som av misstag klippts in i filmrullen.
Gollum, så. Den klart mest fascinerande gestalten i böckerna, här helt datoranimerad. Peter Jackson låter hans dubbelnatur, hans bottenlösa ondska respektive hans lilla kärna av mänsklig värdighet, bli övertydlig – den mardrömsframkallande Gollum från böckerna förvandlats till en ofarlig grå mupp.
Lägg dessutom till olidliga Errol Flynn-aktiga replikskiften av typen ”Legolas! Vad ser dina alvögon? En röd sol stiger. Blod har flutit denna natt!” och du inser att Sagan om de två tornen inte är ett uns mer än den utger sig för att vara – en mellanfilm.
Storslagen, mäktig, vacker, men ändå en mellanfilm. (TT Spektra)
Erik Helmerson
noje@kristianstadsbladet.se
