Egenartat om rotlöshet och vänskapsband

I nästa stund, 1820-tal. Det har blivit kväll. Ett prasslande ljud, en man letar efter skogens gula guld. ”Cookie”, kocken, gör vad han kan för att hålla sitt stökiga gäng av hungriga pälsjägare någorlunda belåtna. Omöjligt uppdrag, men ”Cookie” har varit med om värre. Han har tagit sig hit, hela vägen från Maryland, ensam, för att bygga en framtid där västern fortfarande är vild.

”Cookie” har ett gott hjärta. King-Lu – en kinesisk invandrare på flykt för livet – erbjuds plats att vila över natten. Det är början på en vänskap och snart en överraskande lönsam men, visar det sig, farlig affärsverksamhet: Försäljningen av smörkakor, bakade på mjölk stulen vid nattliga räder hos ägaren till områdets enda ko.

Premisserna är enkla, storyn tidlös. Vänskapsband, fattiga och rika, tillhörighet och utanförskap. 1820 kunde vara ... 2020.

Det finns en skoningslös kraft i vildmarken. Den signalerar frihet och fara, den ger och tar. På samma sätt lever den moderna människan med klass-samhället och den ojämna resursfördelningen. De som har i överflöd och de som har ... ingenting. De som känner trygghet och de som är på ständig flykt. Den rotlösa tillvaron, kampen för överlevnad.

200 år. Så mycket har förändrats, ändå känner vi igen strukturerna.

Kelly Reichardt har gjort film efter Jonathan Raymonds roman, berättelsen kommer från en tradition som är mer americana än western. Tänker på beatpoeterna som var sökare mot slutet av 1950-talet, ser här Raymonds karaktärer driva omkring. Ett annat luffarliv, andra vedermödor.

Till detta Reichardts effektiva dramatisering, det hisnande vackert komponerade fotot och en känslig närvaro i spelet mellan John Magaro (”Cookie”) och Orion Lee (King-Lu).

”First Cow” är amerikansk independentfilm av bästa märke – bland det mest egenartade, och tänkvärda, på biograferna just nu.