En liten stund på tu man hand

Jag önskar att jag hade kunnat skratta rakt ut åt det avsnittet, men jag tycker att det blir lite väl klichéartat. Eller är det precis så som han säger och bara jag som tycker det är jobbigt för att det är "för nära".

Jag kommer på mig själv med att sitta och flina generat. Kanske mest åt tanken att jag sitter med ett block framför mig medan Betnér berättar hur dålig jag och mina kollegor är. Trots 400 personer runt omkring känns det ändå som att jag och Betnér har en liten stund på tu man hand.

Före och efter detskrattar jag desto mer. Jag gillar Betnér. Han är bred. Han släpper skämten högt. Han släpper dem lågt. På olika sätt. Och han är bekväm i sin roll.

Han börjar prata om Jordanien. Då stannar showen upp. Publiken letar förgäves efter något roligt i kritiken som framförs, men hittar inget.

Betnér inser att han står som en lärarvikarie inför en skoltrött högstadieklass. Och då v-i-s-a-r han hur man gör när ingen skrattar.

Han konstaterar faktum med ett leende, återkopplar till senaste lyckade skämtet. Publiken skrattar och alla är med på vagnen igen. För mig är det ögonblicket ett av de bästa skratten på den en och en halv timme långa föreställningen.

Men emellanåt harjag lite svårt att få grepp om Betnér. Han är för superliberal. Det ligger kanske hos mig, men stundtals tycker jag inte han är riktigt trovärdig.

Jag förstår skämt om högerextremism, kommunism och svininfluensahysteri. Men går bort mig i resonemanget kring alkohol- och droglagar. Han driver med dubbelmoralen, tycker att alla vuxna ska få göra som de vill med sin kropp, men tycker inte att folk ska knarka, samtidigt som han gillar att dricka. Jag får det till någon form av trippelmoral.

Jag saknar även lite dialog med publiken. Det är Magnus Betnér på scen. Punkt.

Oavsett invändningarna. "Livets ord" är kul. Framför allt gillar jag hur Betnér pratar om ett ämne och plötsligt lämnar det. Hur han skickligt spinner vidare på en ny tanke. Och kanske ännu en. Lika plötsligt som han lämnade det, är han sedan tillbaka på huvudspåret.

Jag tycker dock inte Betnér riktigt når upp till förra årets "Tal till nationen", men han är betydligt roligare i dag än på den tiden han jonglerade ...

Under extranumret får jag på nytt känslan av att det bara är jag och Betnér. Han skojar om att publiken har tid att stanna hur länge som helst. "Det finns ändå inte mer att göra i Kristianstad än att dra till O'Learys", säger Betnér.

Men jag har faktiskt bråttom. Till nästa recension. På O'Learys.