Anders Mårtensson: Ensam, omsluten av von Triers mörker
Hade inte räknat med storpublik. Men att sitta helt ensam i salongen när Kosmorama ger Sverigepremiären av Lars von Triers nya? Inte en chans.
Omsluten av mörkret hinner jag fundera över min relation till von Triers arbete. Inser att den liknar mitt förhållande till David Bowies musik. Två konstarter, två mästare som nästan alltid tänjer på gränserna.
Den som växte upp med Bowie – träffades hårt av ”Hunky Dory” och ”Ziggy Stardust” – var inte lika övertygad när 80-talet kom med ”Let's Dance”. Eller när det tidiga 90-talet skramlade med Tin Machine. Men – Bowie fortsatte att vara intressant in i döden En artist omöjlig att avfärda.
Lars von Trier? ”Riket” och ett par filmer av nästan oöverträffad kvalitet: ”Dogville, ”Melancholia”.
Varvat med snedträffar som ”Idioterna” och direkt vämjeliga ”Antichrist”.
Ointressant? Aldrig.
Nu: ”The House that Jack Built”, och von Trier gör en David Lynch. Gissar att dansken skulle bespotta påståendet, men det är oundvikligt att dra paralleller till den amerikanska regissörens möte med ondskans ”Twin Peaks”.
Skillnaden är att Lynch lägger ut dimridåer och lämnar dig kvar med flera obesvarade frågor ... medan Lars von Trier öppnar portarna till helvetet på vid gavel. Han låter dig ocensurerat stirra rakt ner i det som är mörkrets själ.
Ingenjören Jack ville egentligen bli arkitekt. Och parallellt med att han ritar (mar)drömmarnas hus skapar Jack ett annat verk. Han är seriemördaren som ibland slumpmässigt tar livet av folk, men oftast på ett ytterst utstuderat sätt mördar enligt ritualer.
Hur och varför? Den minutiöse psykopaten (spelad av Matt Dillon) berättar för Verge (nyligen bortgångne Bruno Ganz), spökrösten som också är djävulens transportör. Du förstår med andra ord ganska snart vart Jack är på väg.
Men vad vill Lars von Trier? Hur mår han?
F-n vet är svaret på den senare frågan ...
... och på den första, även om det blir ganska tydligt att han ...
a) Vill visa hur ondskans ansikte träder fram i samtiden.
b) Älskar provokationen.
von Trier duckar inte för gammal kritik – om ett påstått kvinnoförakt, och allt som under flera år gjorde honom persona non grata i Cannes. Tvärtom, där finns bränslet. von Trier skrattar åt anklagelserna, med Jack på en raksträcka till helvetet.
Det är: Obehagligt. Motbjudande. In i märgen skrämmande.
Och på samma gång: Mästerligt. von Trier har den osvikliga förmågan att ta en berättelse i mål.
Vid premiären i Cannes var det ganska många som lämnade salongen. Nu är den svenska kritikerkåren delad i två läger. Men när eftertexten rullar fram, till de struttiga tonerna av ”Hit the road Jack”, är jag ganska säker på att ”The House that Jack Built” över tid kommer att räknas som ett av von Triers största verk.
Betyder det att jag – rakt av – skulle rekommendera dig att se filmen?
Absolut inte.
