Europeiskt nätverk med klassiska motsättningar

Vilka slags smörgåsar har vi?” ”Bara ost och skinka?” Den lätt nervöse ägaren till en liten biograf med alternativt utbud av film störtar in i biografen och kollar vad som finns att äta där. Under tiden ringer folk och fråga vad för film som visas i kväll. ”En iransk film”, svarar kassörskan. Och biografägaren får ett nervöst sammanbrott: ”Du kunde väl sagt att det är en prisbelönt film som handlar om vad det nu är!” Det är Nanni Moretti, aktuell på svenska biografer med Ett rum i våra hjärtan. En italiensk film som vann Guldpalmen i Cannes i maj i år, där Moretti spelar idealistisk biografägare. Moretti, italiensk films största namn som regissör men även skådespelare, visar i denna splitt nya kortfilm dagens situation för alla alternativa, idealistiska biografägare, som vill visa någonting annat än hollywoodfilm. Dessutom vill man servera annat än popcorn och coca cola, det är därför det är så viktigt med vad baren har att erbjuda. Just denna scen fick alla deltagare från Europas alla hörn att gapskratta då filmen visades som introduktion på årets Europa Cinemas-konferens som ägt rum 23-25 november. Nanni Moretti fanns själv på plats för att debattera europeisk film på konferensens första del, då Walter Veltroni, Roms borgmästare, hälsade oss välkomna och berättade att man inte kände sig tillfreds med dagens situation i Italien. ”Jag bor i ett land där fascismen har hindrat film, och vi vill inte vara med om det igen”, sade han – en synpunkt som upprepades av andra italienska debattdeltagare under konferensens tre dagar. Den sjätte Europa Cinemas-konferensen har fokuserat på nya biografteknik, hur man skapar och behåller en ”lojal” publik och hur distributörer och biografägare över hela Europa skulle kunna samarbeta och planera mer effektivt. För det är så att bara en tredjedel av de 600 filmer som gjordes i Europa förra året kommer över sitt eget lands gränser, berättade Claude-Eric Poiroux, generaldirektör för Europa Cinemas, på konferensens första dag. Han såg det som en fråga om yttrandefrihet att en mångfald av europeisk film skall få en chans på biografer runtom i Europa, där (som bekant) minst 80 procent av biografmarknaden domineras av hollywoodfilm. Därför fick vi sedan se och höra sju unga filmregissörer från olika länder i Europa berätta om hur de lyckats göra sina ganska ovanliga filmer som plötsligt gjort oväntat succé, till exempel Damien O´Donell från Irland som gjort East is East eller Radu Mihailenu, som gjort Livets tåg, en fransk-rumänsk samproduktion. Debattens enda kvinnliga deltagare, Agnes Jaoui, regissör till I andras ögon, som trots att den hade premiär i våras ännu går lysande på Folkets Bio i Göteborg. Men Jaoui dök aldrig upp i Rom. Hon satt fast nästa film, fick vi veta. Vi får veta hur ryckigt de europeiska filmerna går i Europa – Livets tåg gick utmärkt i Nederländerna men inte i Belgien, filmen gick bättre i de länder där den dubbats, Tyskland, Italien och Spanien – och hur mycket betyder val av filmaffisch? Filmkritik? Medan de amerikanska filmerna hela tiden har sin gigantiska, givna publik. Vi får också en rejäl föreläsning av Kim Ludolf Koch från RMC Medien i Wuppertal, Tyskland, om olika slags priser på biografbiljetter. Från början fanns bara ett enda pris, från 1950-70-talen två-tre priskategorier, mellan 1970-80tal, återigen ett pris, från 1980-talet, lite olika priser igen. Detta gäller den tyska biografmarknaden, världens tredje största. Men att köpa biobiljett i Europa idag har högst varierande priser, enligt Kim Ludolf Koch, i London 18 Euro, i Rom bara 8 Euro, i Berlin 9 Euro, i Paris 10 Euro – en lördagskväll i Europa, alltså. Samtidigt ökar biobesök generellt i hela Europa senaste året, utom i Danmark, fick jag veta efteråt i en intervju med Kim Ludolf Koch (återkommer med mer). Andra debatter handlar om hur man skall behålla och helst öka en lojal biopublik, en rad olika fantasifulla förslag visas upp och jag tänker plötsligt att Folkets Bio i Sverige borde vara en förebild- så många lyckade satsningar man gjort sedan 1970-talet. Att kanske Europa skulle lära av Folkets Bio, litet i världen men stort i Sverige vad gäller att skapa förankring och engagemang, inte minst i Göteborg. Ytterligare debatt skärskådar den nya digitala biograftekniken, hur nära eller långt borta den egentligen är. Den tyske medieanalytikern Thomas Pintzke, från samma RMC Medien som Koch, ger en koncis, mycket konkret analys av dagens läge. Det är inte alls så euforisk som man kunde tro, inte alls så att den digitala tekniken är nära – det krävs mycket investeringar, pilotprojekt, kontinuerliga utvärderingar för att det alls skall bli lönsamt, enligt RMC Medien, ett företag som inte varken äger biografer eller driver distribution . De franska debattörerna däremot höjer diskussionen till retoriska höjder då man målar upp framtiden. Då säckar de tyska debattdeltagarna ihop. När de franska debattörerna (med översättning i hörlurar till de minst fem-sex olika språk som tolkas under konferensen) lyssnar på de konkreta tyska analyserna på overhead, ser de rasande ut däruppe på podiet. Och jag tänker att det där med att skapa nätverk för film i Europas alla länder, som en motvikt till Hollywood, att det inte finns någon påtaglig koordination, är bland annat en fråga om klassiska motsättningar mellan tyskt och franskt, nord och syd, öst och väst – och alla olika språk – som används på konferensen och som skall översättas i alla filmer, eller dubbas (vilket gör regissörerna förtvivlade). Men på konferensen finns folk från hela Europa, från Kosovo, Bosnien, Makedonien- men också från Algeriet, Turkiet, Israel och de palestinska områdena – nya medlemmar som också vill se europeisk film och byta mot film från sina egna länder. Ett nytt projekt inom Europa Cinemas. Här finns hela Europa, och snart halva världen, som vill se annat än Hollywoodfilm.