Film är mer än Hollywood

1. Mannen utan minne

(Finland, regi: Aki Kaurismäki)

En minimalistiskt berättad story om en ensam man som blir rånad och nedslagen utanför en järnvägsstation, mitt i natten. Han tappar minnet och filmen berättar med drastisk melankoli och svart humor om solidariteten mellan de sämst ställda i utkanten av en finsk stad. Berättad med Aki Kaurismäkis typiska minimalism och täta undertext där särskilt Kati Outinens frälsningsarmékvinna med sin sträva vänlighet gör ett av årets mest orginella kvinnoporträtt på film.

2. Den oberörbara

(Tyskland, regi: Oskar Roehl)

Stark tysk debutfilm som bygger på den sanna historien om en västtysk radikal västtysk författare, Hanna Flanders som hamnar i akut kris då Berlinmuren faller. I nästan Fassbinder-aktig smärta skildras hennes road-movie genom två sönderfallande tyska stater, och genom hennes eget liv. Det utsökta svartvita fotot skapar kongenial tidsanda av skakigt 1980-tal och Hannelore Elsner som gör huvudrollen är absolut lysande.

3. Pianisten

(Frankrike/Österrike, regi: Michael Haneke)

Hanekes film efter manus av Elfriede Jellinek handlar om ?svart pedagogik?, en österrikisk specialitet enligt författaren /och regissören. Det är pianolärarinnan spelad av Isabelle Huppert som utövar denna svarta pedagogik gentemot sina elever. Men själv är pianolärararinnan själv ett offer för samma pedagogik med en sadistisk mamma som vakar över sin medelålders dotter. Ett intensivt drama i slutna rum.

4. Ingenmansland

(Bosnien, regi: Danis Tanovic)

Krigsfilm om Bosnien under kriget på 1990-talet som visar mer mentala än fysiska skador, och ironiserar vilt om den internationella pressens parasitära relationer till både offer och gärningsmän i krigets Bosnien.

5. Kandahar

(Afghanistan, regi: Mohsem Makmalbaf)

Bygger på en sann historia om en kvinna från Afghanistan som lämnat sitt hemland, och som försöker ta sig in i talibanernas Afghanistan för att träffa sin syster. Innan hon tänker ta livet av sig. Huvudrollen spelas av kvinnan själv, med viss distans, och filmen blir en färgstark resa in i förbjudet land, där några av de starkaste scenerna också är poetiska.

6. Heaven

(USA/Tyskland, regi: Tom Tykwer)

Tyske Tom Tykwers film efter manus av den store Kieslowski med oerhört bildskönt foto av Frank Griebe, är bättre film än de arga kritikerna anser. Den vill diskutera terrorism och moral, med lite svåra, religiösa övertoner.

7. Lilja 4-ever

(Sverige, regi: Lukas Moodysson)

Lukas Moodysons starka film mot trafficking, som nominerats som bästa europeiska film samt bästa skådespelerska. Nu vann han ingetdera av priserna, men filmen har sålts till 35 länder, vilket säger något om filmens kraft.

8. Lagaan

(Indien, regi: Ashutosh Gowariker)

Indisk film som på ett mycket annorlunda sätt berättar om engelsk kolonialism på 1700?1800-talet, och som slutligen handlar om att vinna frihet, inte genom krig, utan genom att ? spela cricket. Filmen är ett överdåd av färggranna scener, avbrutna av sång-och dansnummer.

9) Den lugna staden

(Frankrike, regi: Robert Guédiguian)

Ett porträtt av staden Marseille på väg mot ruin, mentalt och politiskt, där regissören kritiserar både extremhöger och arrogant vänsterintellektuella och ger ett underdog-perspektiv. En arg och sorgsen film om den franska arbetarrörelsen som en gång var stolt över solidaritet och gemenskap.

10. Boogie woogie pappa

(Sverige, regi: Erik Bäfving)

Kortfilmsdokumentär som fått flest priser av alla svenska filmer på festivaler utomlands i år. En sons berättelse om sin pappa, en resa genom tusentals svartvita fotografier i sonens barndom, som med utsökt timing ger den smärtsamma historien om sin pappas väg bort.

Ingela Brovik

noje@kristianstadsbladet.se