Fullständigt hänförande om en gräslig uppväxt

En gräslig uppväxt skildras in i minsta gruvliga detalj som just gräslig. Den friheten kunde han ta sig eftersom han alltid tog barnens parti och visste att de, även i fall av grava orättvisor, är både kloka och starka.

I boken ”Matilda” handlar det just om den lilla titelflickan, ett superbegåvat läshuvud, som trots förfärliga föräldrar aldrig tvivlar på sin rätt och sin förmåga. Hon vägrar låta sig definieras av sitt sociala arv, och fortsätter utan hänsyn till den grova verbala mobbingen på hemmafronten att läsa sin Brontë, Thomas Mann och Dostojevskij (helst på ryska).

”Matilda the Musical” av Dennis Kelly (manus) och Tim Minchin (musik) hade urpremiär i England 2010, och i fredags var det Nordenpremiär på en sprakande och fullständigt hänförande uppsättning i Malmö Operas egen Elisabeth Lintons idérika och jazziga regi.

Berättelsens huvudmotiv – litteraturens, språkets och fantasins kraft – dominerar scenografin (Palle Steen Christensen), där enskilda rum är formade som böcker med öppna boksidor, där bibliotekets höga väggar utgörs av folianter och där videoprojicerade ord dyker upp lite varstans i dekoren.

Matilda, premiäraftonen vidunderligt spelad av namnen Matilda Gross (som under spelperioden alternerar med två andra Matildor), återger i hemlighet sitt eget – möjligen också den godhjärtade skolfröken Honeys (Linda Olsson)? – livsöde genom att fantisera ihop lika vackra som grymma sagor för den snälla gamla bibliotekarien fru Phelps (Marianne Mörck). Med ordens och inbillningsförmågans hjälp tar hon kontroll över sitt eget liv och vägrar bli ett offer i hemmet eller i skolan. Hon står rak i ryggen, med en stadig moralisk kompass och en ryslig massa text i huvudet som båda de små Matildorna (rollfiguren och -innehavaren) med respektingivande kontroll behärskar.

Framför en i scenens bakre regioner ömsom synlig, ömsom dold och spelglad operaorkester, ledd av en ihärdig Joakim Hallin, utspelar sig denna afton en visuellt och audiellt medryckande historia; en veritabel smällkaramell med extra allt: spel på såväl scen som i salong, häftiga och perfekt tajmade dansnummer med alla dessa fantastiska barn (koreografi: Miles Hoare), överraskningseffekter, skuggspel och explosioner. Och allt paketerat i ett följsamt, rytmiskt berättande som dramaturgiskt aldrig sjabblar bort själva historien, och som samtidigt idealiskt lyckas åskådliggöra Dahls andra adelsmärke: det komiska groteskeriet, här förstärkt av Astrid Lynge Ottosens kostymer.

För det ändamålet har man här också gjort den perfekta castingen, där i synnerhet Åsa Fångs våp till mamma, som hellre tyr sig till ”looks” än till dotter Matildas ”books”, Michael Janssons minst lika korkade bilhandlarbedragre och pennalist till pappa, och David Lundqvists befängt förfärliga rektor Agatha, berättelsens onda genius, lyfter en redan stark uppsättning till än högre höjder.

Spring och se! Och, barn, glöm inte att ta med era snälla föräldrar!