I klangernas värld

Tidig morgon och repetitionerna är igång. Flöjtisten stämmer barockviolinistens instrument och när det väl är speldags påbörjas en besynnerlig tillställning. I halvcirkel framför notställen tittar musikerna lika mycket på varandra som på noterna. Letar med blickar, söker och lyssnar lika mycket som spelar, allt eftersom "Il Canario", en medeltida dans från Kanarieöarna, fartfyllt växer fram.

Det är som om varje instrument har sin egen melodi – flöjten, trumman, violan, basunen. Kämpar för att bryta sig loss och ändå, vandrar hand i hand, skuttar ner för en och samma stig. Bilden av Dorothy, Toto, Plåtmannen, Lejonet och Fågelskrämman, i rask takt på väg längs Yellow brick road, dyker lurigt upp på näthinnan.

– Jag tror det ska vara halvnot 152. Jag lyssnade på skivan och där var det halvnot 152, konstaterar Dario Losciale med viola da gamban, en slags basfiol mindre än en cello, fastkilad mellan vaderna.

Takthållaren Tommy Johansson, som bytt huvudinstrumentet luta mot trumma till den här dansen, ställer in sin metronom. Flöjtisten Ute Goedecke plockar upp takten, räknar in ensemblen – och den besynnerliga notpromenaden är igång igen.

– Så här gör vi jämt, viskar konstnärlige ledaren Per Mattsson när de andra debatterar vem som ska göra vad.

– Det finns mängder med noter bevarade från den här tiden, men instrumenteringen finns sällan eller aldrig angiven. Vi måste prova oss fram.

Vad som faktiskt har ägt rum är således en arkeologisk gissningslek, musikernas ständigt intensiva men tysta kommunikation under tiden de spelar får sin förklaring.

– Det känns som något saknas på skivan, säger Fredrik Persson med sin dulcian, fagottens föregångare, i högsta hugg.

– Ja, som om någon har arrat den modernt, fortsätter Johansson.

– Det måste vara något mer, tillägger Dario Losciale.

Ute Godecke funderar och säger något som för oskolade öron inte har logik överhuvudtaget:

– 63 på punkterad halvnot. Det blir som hjärtslag. Två och en halv takt va?

Ensemble Mare Balticumbildades 1989 när kopior av medeltida musikinstrument, bärgade från det förlista regalskeppet Kronan, skulle få liv. På tjugo år har det blivit över tusen föreställningar. Både musikpedagogiska och konsertanta, ofta i samarbete med andra aktörer och andra tidsepoker. Den poetiska succéföreställningen med Sven Wollter, "Triumf att finnas till", har över tio år på nacken vid det här laget. Självklart dyker skådespelaren, tillika lyrikrecitatören, upp på jubileumskonserten. I år har ensemblen även sjösatt ett nytt projekt med Wollter och frilansmusiker, "Shakespeare and I", där man har gjutit liv i musiken och orden från den brittiske nationalskaldens era.

– Det som är så roligt med det här är att man har så pass stor konstnärlig frihet. Visst, noter finns tryckta och klara, och instrumenten i sig styr ganska mycket, men man kan ändå skapa en hel del inom den givna ramen, säger Dario Losciale.

– Vi strävar alltid efter något som låter bra i våra öron, fortsätter Stefan Wikström som spelar den trångmensurerade basunen.

– Människan är sig lik. Vi har funnits här i 40 000 år och vi har inte förändrats så mycket. Sättet vi reagerar på klanger och rytmer är nog ganska intakt, inflikar Tommy Johansson.

Ensemblens repertoarspänner oftast mellan 1300- och 1600-talen. 1500-talet är deras styrka enligt konstnärlige ledaren Per Mattsson. Men att vara med i Ensemble Mare Balticum har inte bara inneburit att spela, sjunga och gräva fram musikstycken ur gamla rullgömmor.

– Det slår mig ofta, att allt det här breddar hur man upplever och upptäcker olika musikaliska klanger, säger Ute Goedecke.

– Det är ju som en djungel! En djungel kan inte bara vara en palm och en krokodil. Den har en hel flora. Och ju mer vi upptäcker vad våra instrument är kapabla till, desto mer arter får vi i vår biosfär, förklarar Dario Losciale.

Sceniskt har det också blivit nya arter i floran. När Ensemble Mare Balticum samarbetade med Skånska teatern i föreställningen "Cyrano de Bergerac" klev musiken och musikerna in i en ny, större och teatralisk helhet.

"Skolkamrater på 1500-talet" var även det en vägvisande milstolpe under de tjugo åren, där något så ovanligt som svenskt källmaterial låg till grund för både manus och regi med ett visst mått av agerande även från musikernas sida.

– En sak man får en kick av är alla möten med barnen. Bara hur de satt som tända ljus när vi gjorde "Heliga "Birgitta" och någon i publiken säger: "Så fint – och helt utan cd!", berättar Tommy Johansson.

Att publiken sällan vetvad de kan vänta sig är något Ensemble Mare Balticum känner igen. Att något gammalt kan upplevas som något nytt, en ny upplevelse.

– Skulle man istället gå på en konsert med Vivaldis fyra årstider så vet man redan på förhand vad man får. Därför är mötet med publiken efter våra konserter så underbar, säger Stefan Wikström.

Han talar av egen erfarenhet. Basunliraren kommer från storbandsvärlden. Han har aldrig studerat medeltida musik eller tidiga instrument. Inte förrän det blev en del av "jobbet".

– Jag har lärt mig genom att lyssna. Och upptäckt vilken stor värld som ryms i den tidiga musiken. Det var mycket jag inte förstod i början, saker jag tyckte lät kasst jämfört med modern musik!

Uppenbarligen gillar han det han hör idag. Denna värld av klanger, möten och nya helheter. Och det är just en inblick i denna brokiga, färgstarka värld som väntar publiken på kvällens jubileumskonsert. En "multimediaföreställning" med gästartister och "Greatest Hits" genom åren, samt ett skivsläpp: "Till konungens fornøjelse – Musik vid Christian IV:s hov".

Fattas bara annat från den tidstrogna ensemblen med bas i den store musikmecenaten Christians stad.