I musikens vindlande världar
För några år sedan tog hon emot Malmö stads kulturstipendium. Och Malmö blev hemma, men banden till Kristianstad är starka. Här växte Caroline Karpinska upp. Här fick hon sin grundläggande musikutbildning. Hit återvänder hon ofta:
– Stig Nilsson, min första fiollärare i musikskolan, betydde jättemycket. Han trodde på mig, såg min potential.
– Och gymnasietiden på C4 var fantastisk. Vi fick leka loss, sätta ihop ensembler över gränserna. Det fanns inte så många klassiska musiker, men jag ville spela tillsammans med andra.
Vidare till Malmö. Musikhögskolan. Ny miljö, andra krav. Caroline Karpinska minns att hon kände sig låst:
– Man eftersträvade perfektion. Den klassiska musiken skulle handla om elitism – all fokus låg på intonation och klanger. Jag kände mig kvävd, men på ett sätt var det kanske en nödvändig väg att gå. Jag blev åtminstone övertygad om vad jag i-n-t-e vill göra – och därför var det så härligt när vi började spela tillsammans som Vindla. Vi hittade den lekfulla friheten i popmusiken, men gjorde också resan tillbaka till det klassiska – för att närma oss den musiken med samma attityd.
Vindla, stråkkvartetten, tio år senare. Karpinska tillsammans med Gerda Holmquist, Elina Nygren och Maria Bergström. Flera hundra konserter, hur många artistsamarbeten som helst – från Lina Nyberg och Miriam Aïda till Tingsek och Linnea Henriksson. Lekfullhet. Gränslöshet.
– Jag är bara så otroligt glad att det faktiskt funkar att jobba som vi gör, och att vi har kunnat hålla ihop så länge, säger Caroline Karpinska.
Framgångsreceptet?
– Vi delar en öppenhet, tillåter varandra att utvecklas på olika håll. Vindla är en demokratisk process, här finns inga stora egon.
Caroline Karpinska pratar om personliga utvecklingsfaser. Själv spenderade hon ett halvår i Brasilien, bland annat för att ta reda på: Vem är Caroline utan Vindla?
Och?
– Det finns nog många Caroline (skratt) och det ger mig en större trygghet. Vindla är inte allt. Men på samma gång som det är skönt att ibland hoppa av är det minst lika härligt att återvända.
Friheten i musiken? Pop möter klassiskt möter jazz möter...
– Jag brukade alltid backa in i samtiden. Vi satte aldrig upp några mål för Vindla. Det som hände bara hände, av ren nyfikenhet. Vårt sätt att jobba är utforskande, vi liksom halkar runt och hittar nya, spännande projekt.
Hem till Kristianstad, med en jubileumskonsert. Och flera gäster på scenen?
– Spännande! Vi börjar inte repa förrän idag (läs: i onsdags), men både Lina Nyberg och Albin Gromer är gamla bekanta. Kristin Amparo har vi stött på i olika sammanhang, hon är en fantastisk musiker.
– Vi har förresten bjudit in Helena Hagström också. Helena är musikpedagog, med en underbar sångröst. Vi jobbade tillsammans med barnprogrammet ”Vindla i glaslandet”.
Tio år ska firas. På scenen, och med ett albumsläpp. Konserterna i Kristianstad och Malmö blir också releasepartyn för ”Mot bättre vetande”. Vindla funderar kring det klassiska formatet och frigör sig från förväntningar. Låttitlarna – ”Mot bättre vetande”, ”Fleixbel för tillfället”, ”Eventuellt uppsåt”, ”Mödan värd” ...
– Vi har alltid tyckt om att leka med dualiteten som finns i allt, säger Caroline Karpinska. ”Mållös” till exempel: Kan betyda att du saknar ett mål, kan också betyda att du är stum av förundran.
Hur känns det att vara tillbaka i Kulturkvarteret?
– Mäktigt. Jag har mer eller mindre vuxit upp i konserthuset. Jag gav mina första konserter där, tog emot Lions stipendium – och jag var alltid så himla nervös.
Då men inte nu?
– Jag har kämpat med prestationsångesten och hamnat på en helt annan plats. Hittat en trygghet i det som var så skrämmande. Det är häftigt att få lov att göra det här. Att kunna beröra människor, dela med mig av mina upptäckter, min inspiration och mina känslor.
