Ingmar i huvudrollen

Barbro Mellander är inte bara chef på Regionmuseet, mitt i den svenska filmbranschens födelsevagga. Hon är även en stor Ingmar Bergman-fantast. När hon såg Nobelmuseets unika utställning "Bergman i Bild" i fjol, där sju fotografer dokumenterat teater- och filmmakaren genom årtiondena, gav hon medarbetaren Evelyn Thomasson ett uppdrag.

– Jag ringde upp och frågade ifall de inte skulle göra den till en vandringsutställning. "Det har vi inte tänkt på", blev svaret ...

Däremot kunde Nobelmuseet tänka sig att låna ut delar av utställningsmaterialet till Kristianstad. På söndag har höstens digra satsning vernissage.

Det är inte vilka fotografersom helst som nu ger en vidare inblick i nationaldramatikerns liv och kreativa process. Lennart Nilsson, Bengt Wanselius, Beata Bergström, Bo-Erik Gyberg ... mästarfotografer som genom karriären antingen passerat som husfotografer på Dramaten eller som Bergmans utvalda stillbildsfotografer från filminspelningarna. Det är Bengt Wanselius som har gjort urvalet till Kristianstad. Av sammanlagt 7 000 bilder ur fotografernas arkiv har han samlat 1 100 i den Augustprisbelönade faktaboken "Regi Bergman".

På Regionmuseet får besökaren kronologiskt följa Bergman bakom kulisserna i 80-talet bilder. Från filminspelningar på 1940- och 50-talen när "rebellen i basker" presenterade sig rejält för första gången, fram till teateruppsättningarna på 90-talet. Utställningens idékläckare Bengt Wanselius inviger i Kristianstad, fotografen jobbade med Bergman på Dramaten i femton år.

Utställningsscenografen Björn Ed har också ett förflutet med dramatikern.

– Min pappa var kostymchef på Malmö stadsteater när Ingmar var chef där. De var jämngamla och pappa har berättat en massa om Bergman. Han lockade ner de största skådespelarna från Stockholm med löfte om filminspelningar på somrarna, och den lokala skånska kritikerkåren som var vana vid glada operetter var inte nådiga mot Bergmans svårmod, berättar Björn Ed som med sitt barnperspektiv mest minns den färgstarka skaran skådespelare som omhuldade honom och bjöd på godis i avsaknaden av sina egna barn.

Utställningens svartvitafotografier går över i färg och för kanske första gången framträder en koncentrerad bild av regissören – som aktör. Det är Ingmar Bergman som har huvudrollen i bilderna, och i bjärt kontrast mot alla ord, alla böcker och artiklar som skrivits om landets kanske mest kände svensk – som i mångt och mycket är upphovsman till den bild av Sverige som resten av världen känner till – är det en befriande tyst berättelse, betraktarens egen, som bjuds.

– Det första svenska orden jag lärde mig, och många invandrare med mig tror jag, var: "Det är jag som är döööden", berättar amerikanskfödde Evelyn Thomasson, utställningsansvarig för "Bergman i Bild".

– Jag vet faktiskt inte varför Sverige är så avvaktande när det kommer till Bergman, som fortfarande är vårt ansikte utåt på många sätt. Jag är jätteförvånad över att Nobelmuseet inte har blivit nedringt om att få låna bilderna.

Satsningen är egentligentvå utställningar i en. Med följer Nobelmuseets "Nobelpristagare får regissör", där fokus läggs på de dramatiska verk av olika Nobelpristagare som Ingmar Bergman iscensatte.

Och så är det på sätt och vis en tredje utställning – en utställning i ren och skär fotokonst. Ingmar Bergman i oskärpa, ihopkrupen i bakgrunden med uppdragna knän och armarna krampaktigt om livet, medan Thommy Berggren framme på scenen agerar ut ett raseriutbrott i "Woyzeck".

– En fråga jag tycker man möter i den här utställningen är om det är verket eller personen, som är det viktiga, säger Björn Ed.

Med Ingmar Bergman har den frågan alltid varit aktuell.