Jazzkvartetten som blev en trio

Doug Raney Quartet. Kammrmusiksalen i Kristianstad, 19 april. Denna torsdagsafton inleddes tyvärr med en tråkig nyhet. Thomas Franck, som vanligtvis hanterar tenorsaxofonen i gitarristen Doug Raneys kvartett, hade hastigt insjuknat och kunde till följd av detta inte genomföra spelningen som planerat. Arrangörerna Blue Bird Jazzclub visade därför på mycket god stil och erbjöd sig att återbetala inträdesavgiften om någon av denna anledning skulle känna sig missnöjd med konserten. Detta erbjudande skulle dock visa sig vara onödigt... När Raney och hans två resterande vapendragare, Thomas yngre bror Daniel Franck på kontrabas och Frands Rifbjerg på trummor, trots detta plötsliga bortfall kickar igång med Close your eyes på nästan exakt utsatt tid, kan man nämligen inte låta bli att imponeras! Visst känner man emellanåt att det fattas ett instrument, men dessa tre herrar är skickliga nog att lika snabbt få dig att glömma det. Givetvis spelar de ruskigt tight och alla tre har ett energiskt driv i sättet att hantera sina respektive instrument, som omedelbart får dig att ryckas med. Efter den något softare Tenderly, kommer den låt som ska visa sig bli min favorit i konsertens första del. Den heter Jimmy James och tillägnas både Raneys far och son, ty båda heter James, men kallas för Jimmy. Detta är ett stycke som verkligen får dig att stampa takten, mycket tack vare vissa små inslag av latin som lyfter kompositionen. Efter ännu ett lugnare nummer, avslutas första delen med en riktigt rivig melodi där Rifbjerg för första gången får imponera på allvar med sitt otroligt skickliga trumspel. Då folk åter satt sig till ro efter pausen inleds konsertens andra del med I hear a rhapsody. Detta är en mycket varierad och bra låt som hela tiden växlar mellan lugna och lite mer fartfyllda partier. Kul! Nästa stycke, Something´s up, har ett mycket snyggt intro som jag fortfarande går och nynnar på, men konsertens absoluta höjdpunkt kommer med låten därpå. En otroligt stark komposition som får hela publiken att gunga, då inspirationen av sydamerikanska rytmer är påtaglig och ytterst medryckande. Efter detta bejublade nummer softas det ner igen med en mycket känslosam ballad och en gammal bluesklassiker, som följs upp av ännu en svängig avslutande låt, där Rifbjerg envisas med att stjäla showen med sitt trumspel. Detta trots att både Frank och självklart Raney är fantastiskt duktiga. Vi bjuds även på en bossanova som extranummer, vilket får sätta punkt för en, med tanke på omständigheterna, mycket bra och lyckad konsert! MARTIN GUSTAFSSON