Ljuv folkparksromantik

Hon är så söt och begåvad att man inte kan annat än kapitulera. Lite blås och cirkuskomp skapar en lekfull ljudbild som vilar bakom hennes otroligt starka och porrigt riviga röst. Lite berusad spontandans bland picknickorgarna kändes som en bra uppvärmning denna kväll.

För parkens besökarevar varma i kläderna på mer än ett sätt när allas vår egen rödhåriga folkhems-Jesus steg upp på stora scenen. "Jag ger bara folket vad folket vill ha" sjöng herr Winnerbäck i inledande "Mareld". Det är väl utan tvekan något man kan skriva under på när det gäller en artist som återanvänt samma låt oftare än en intrig i en Beck-film.

Så mycket roligare då att han har dumpat sitt ständiga kompband Hovetoch bjöd på något så otroligt mycket intressantare. Dragspel, banjo, stråkar och munspel leker ovanpå Winnerbäcks akustiska gitarr och skänker nytt liv till både nya som gamla låtar.

Lars Winnerbäckär trots allt resultatet av flera generationer av härmapor, och då är det skönt att se att han inte leker Ulf Lundellännu en gång, utan tar sig an folkmusiken. Barn sitter på föräldrarnas axlar, rödnäsade gubbar dansar i fel takt med sina frugor, och ungdomarna står längst fram och hoppar. Det skapas helt enkelt ljuv folkparksromantik trots det kyliga vädret. Under allsången på "Hugger i sten" kan jag bara gratulera honom, för idag lyckades han charma en av sina största belackare.