Lyckat med en Dee Snider som gör det han älskar

Dee Snider bjöd publiken på Helgeåfestivalen på sololåtar och Twisted Sister-låtar om vartannat. Johan Rönn gillade det han hörde och smittades av det goda humöret på scen.

Publicerad 5 juli 2019

Detta är en recension i Kristianstadsbladet. En recension är en kritikers bedömning av ett konstnärligt verk.

Recensenten Johan Rönn befarade att det kunde var sista gången man såg Dee Snider då många andra samtida rockare är ute på vägarna och tackar för sig.Foto: Mikael Persson

Det är märkligt. Första gången jag såg Dee Snider regnade det som fan. Det gör det även denna gången, som kan vara den sista.

Så är det. Vi har kommit till punkten där Twisted Sister tackat för sig, Kiss är på vägarna och gör detsamma. Detta kan vara sista gången man ser Dee Snider. Det går inte att ta något för givet längre.

Annons

Dee är Dee, med eller utan Twisted Sister. I alla fyra hörn samtidigt och med en mun som hade fått kyrkans syjunta att ramla av stolarna. Solomaterialet funkar ganska bra men det är onekligen i tredje låten där han drämmer av Twisted Sister-klassikern "You can't stop rock and roll" som det blir ordentlig fart.

Fart till sist. Precis som med plattorna. Senaste plattan "For the love of Metal" är onekligen den bättre. Bra på platta och bra live. "American Made" och titelspåret (som kommer senare under spelningen) är minst lika intressant som "The Beast".

Dee Snider fyllde 64 bast i våras.Foto: Mikael Persson

Ömsom Twisted Sister ömsom solo. "Under the blade" som ger gåshud i vanlig ordning följs av "I am the hurricane". Det passar, det funkar. De som kom för en Twisted Sister-konsert kan gå hem. Dels för musikerna är bättre, undantaget Mike Portnoy och AJ Pero. (Förlåt!) Men också för att Dee spelar "whatever the f**k I want". Därför kastar han vilt in "We're not gonna take it" i mitten av smeten. Han håller igång festen ändå.

Humöret är på topp både på scen och i publikhavet. Det märks lite extra när vi bjuds på "The fire still burns" som inte har sin självklara plats i setlistan men som alltid mullrar så skönt över publikhavet när den luftas.

Är det episkt? Nja. Småsaker som proklamerandet att han är en av få sångare som fortfarande kan sjunga sina egna låtar känns lite pajigt när han direkt efteråt inte tar de höga noterna i "The Price". Hajar inte heller covern av ”Highway to hell”.

Men det är fan i mig ändå bra. Och det spelar egentligen ingen roll vad jag tycker. Dee f***ing Snider doesn't f***ing care. Och det är därför han är så förbannat bra. Han gör det han älskar och jag älskar det också! Recensenter som jag kommer ändå att ”Burn in hell”.